Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - En märklig posthum diktbok. Av Nils Afzelius - Birger Sjöberg: Fridas andra bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 57
alltså vara klart. Men skräcken för allt vad idyll heter är så vitt
utbredd i dessa yttersta dagar, att mången icke blev nöjd förrän han
i Kriser och kransar, där författaren överskred sin begåvnings
gränser och med anspänning av alla sina krafter endast lyckades trasa
sönder sin form, fann den förtvivlan över tillvarons meningslösa ondska
o. s. v. som räddade det hela.
Fridas andra bok är icke något försök att spinna vidare på ett
tacksamt tema. Den är i stort sett samtidig med den första, något
som utgivarna klart säga ifrån i sitt efterord, och kan därför icke
ge besked om vad Birger Sjöberg skulle kunna ha gjort, om han
återfått balansen efter sitt sista verk. Mycket i denna del är matt i
jämförelse med den tidigare, men det finns originell inspiration och
poetiska finheter även här. Hur äkta sjöbergskt är icke anslaget till
Prins Gustavs klagan:
När vågorna vagga för vinden ett grand,
och stjärnorna driva mot stranden.
Hur osökt funnen är icke bilden i Vårnatt i Fridas faders trädgård:
Ej är Frida högljudd med sin stämma,
men hon helst vill viska denna stund
liksom rädes hon att skönhet skrämma
som en fågel från vår trädgårdsrund.
Galleriet har utvidgats med några personer och även miljön har
blivit några penseldrag rikare. Den som förut känner Lilla Paris’
topografi i den mån den blivit bekant genom Birger Sjöberg återfår
nu bilden »svept i flor» en daggig morgonstund i den förut nämnda
dikten Söndagsmorgon. Den som haft sitt nöje av det livfulla och
bellmanskt detaljrika situationsmåleriet i Dansbanan skall här läsa
eller ännu hellre sjunga ett annat av Sjöbergs mästerstycken i den
humoristiska genren, Danslektionen, till en lustigt funnen rheinländer.
Och det är fråga om diktaren någonsin gjort en mera genialisk
naturskildring än i Den glada mjölkskjutsen, där han genomfört det
originella uppslaget att måla landets och stadens soliga skönhet så
som den speglar sig i kärrans blanka flaskor. Hela dikten måste
läsas eller sjungas till sin gemytliga valsmelodi, men en av de fyra
verserna må anföras här:
Hjulen dundra
festligt mot torgets stenar.
Med maskrosorna imellan
de kullriga stå.
Gummor, hundra,
som rädas att hästen skenar,
de darra vid borden
med morötter på.
Kungligt du strålar
och torget du målar
i buckliga speglar vid solskenets glans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
