Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svenska romaner och noveller. Av O. Wieselgren - J. A. Göth: Bergbackafolket - Eyvind Johnson: Kommentar till ett stjärnfall - Hjalmar Söderberg: Resan till Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 53
Den volym, vari /. A. Göth under titeln Bergbacka folket samlat
sina minnen från de egna barndoms- och uppväxtåren, är
övervägande bygdehistoriskt betonad, och detta är till stor fördel för boken.
Författaren bemästrar, som föregående försök giva vid handen, blott
ofullständigt eller icke alls den egentliga romanformen, men för den
osmyckade skildringen av livet i hemtraktens bondgårdar och
torpstugor har han i gengäld ett utpräglat sinne. Bergbackafolket handlar
om ett ungt par som sätter bo i ytterlig fattigdom men som till slut
genom oförtruten flit lyckas nå fram åtminstone till vad man för
femtio år sedan i Småland menade med en dräglig existens.
Skildringen är fotografiskt trogen och rymmer icke en detalj, som icke
verkar autentisk. Vid läsningen får man ofta en av Almquists bästa
folklivsberättelser, Grimstahamns nybygge, i tankarna. Jämförelsen
kan tjäna till att visa att också J. A. Göth i all sin anspråkslöshet
ibland kan nå upp till något av det enkla arbetets sträva och primitiva
poesi.
Eyvind Johnsons Kommentar till ett stjärnfall är ett arbete,
om vilket man kan hysa ganska delade meningar, men så mycket
är säkert att det icke är någon vanlig bok. Författaren har en i sin
art ohygglig virtuositet, då det gäller att återgiva själsliv i upplösning,
moralisk dekadans och intellektuellt förfall. Han nekar sig ingenting
av ruskiga detaljer. Sinnessjukdomen, lasten, alkoholismen och det
fega självbedrägeriet utgöra huvudingredienserna i hans skildring.
Den väcker mången gång nästan vämjelse, men den lämnar aldrig
läsaren likgitig. Bitterheten i författarens livssyn är förfärande. Det
förefaller som om han icke trodde på möjligheten av att människan
ken ledas av andra än låga och gemena motiv. Men med all denna
sin fräna pessimism har han dock förmågan att åt sin skildring
skänka mardrömmens intensitet, och det grepp han fått om läsarens
fantasi släpper icke. Hans talang är originell och obestridlig. Man
ville blott önska honom en mindre fanatisk ensidighet i ämnesval
och människouppfattning.
Resan till Rom, titelberättelsen i Hjalmar Söderbergs nya
novellband, handlar om en ung svensk präst, som av en skakande
upplevelse — hans ungdomsälskades tragiska död — påverkas så starkt
att han bryter med hela sin föregående tillvaro och övergår till
katolicismen för att begrava sig i ett undangömt kloster. Det innebär
ingen orättvisa mot författaren att konstatera, att skildringen som
psykologiskt dokument är helt och hållet förfelad. Hjalmar
Söderberg är tvivelsutan i många hänseenden högst intelligent, men han
förstår ingenting av den religiösa erfarenhetens väsen. Det språk
som tron talar är honom ofattbart, och han kan därför icke heller
klargöra hur dess ord falla hos andra. Konvertitens psykologi är
svårare att pejla än vad han anar. Det uppriktigaste i hela
berättelsen är ohövligheterna mot statskyrkan och den moderna
protestantiska teologien. Där känner man igen den gamle Hjalmar Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
