Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En amerikansk världskrigsforskare. Av Yngve Lorents - Sidney B. Fay: The Origins of the World War
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rustningarna och den »inflytelserika grupp av armé- och marinofficerare,
vilkas hela psykologiska uppfattning naturligtvis var färgad av
möjligheten för att icke säga ’oundvikligheten’ av ett snart krig», samt de
nationalistiska strömningarna, av vilka särskilt Balkan-nationalismen var
av direkt betydelse för krigets utbrott. Början till oron låg enligt Fay
i Turkiets allt fullständigare förfall och Rysslands och
Österrike-Ungerns i samband därmed tillväxande rivalitet om inflytandet på
Balkanhalvön. Fay är ingen anhängare av tanken på krigets oundviklighet,
men han medger att, om det fanns problem, som syntes omöjliga att
lösa utan krig, så var det Balkanfrågorna. Bosniska annexionskrisen
och den storpolitiska kris, som åtföljde Balkankrigen, endast ökade
krigsriskerna genom den stegrade antagonism, som blev följden både
mellan Österrike och Serbien och mellan Österrike och Ryssland.
Donaumonarkien, som 1908 hade ställt sin ryske rival inför ett fait accompli
genom annexionen av Bosnien och Hercegovina, hade 1913 genom egen
beslutsamhet tvingat Serbien till att släppa sina krav på tillträde till
Adriatiska havet. Två gånger hade monarkin drivit igenom sin vilja
oberoende av stormakternas mening, en omständighet, som icke
alldeles bör förbises, när man betraktar dess motvilja under julikrisen
1914 att låta makterna ingripa i dess nya tvist med Serbien. Trots
denna framgångsrika näpst av den södra grannen förelåg emellertid
ett hot från ett »större Serbien», vartill kom ett liknande från ett
»större Rumänien». Huruvida dessa faror kunde ha bemästrats genom
demokratiska reformer och fri- och rättigheter givna till monarkins
slaviska och rumänska undersåtar, är en öppen fråga. I alla händelser
föredrog man i Wien att söka räddningen undan hotet i ett krig med
Serbien i avsikt att låta Rumänien, Bulgarien och Albanien få vinster
därav.
Vad Ryssland beträffar, hade det likaledes mål, vilkas vinnande
krävde krig. Utrikesministern Sasonov befordrade, stödd av
militärerna, omfattande förberedelser för ett krig, i den tanken att Turkiet
snart skulle falla sönder och att makterna lite var då skulle förse sig
med större eller mindre delar av kvarlåtenskapen. Även om Fay
framhåller, att Sasonov nog i det längsta ville upprätthålla status quo,
räknar han honom dock till det panslavistiska och krigiska lägret, och
han söker icke fördölja, att Sasonovs ivriga ansträngningar att fördjupa
ententen, framför allt genom en marinkonvention med England, direkt
åsyftade att därigenom lättare möjliggöra förverkligande av Rysslands
aspirationer i främre Orienten. Han går dock icke med på att denna
riskfyllda politik skulle varit till Rysslands nytta. Han anför hurusom
premierministern Kokovtsov fick avgå kort efter sedan han med ett
klart nej besvarat frågan, om ett krig med Tyskland var önskvärt, och
han kommenterar denna avgång på följande sätt: »Det var Rysslands
olycksöde, att det avlägsnade verkliga statsmän som greve Witte och
Kokovtsov till förmån för prestigediplomater som Isvolskij och Sasonov».
Den sistnämnde finner Fay ha fått stå tillbaka alltför mycket för
Isvolskij, vilkens inflytande på rysk politik överdrivits högst betydligt av
honom själv. Han reagerar likaså mot de tidigare föreställningarna om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
