Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Norge på Karl Johans tid. Av Eli F. Heckscher - Wilhelm Keilhau: Det norske folks liv og historie gjennem tiderne. Del. VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som att förebrå norrmännen i ledande ställning att de icke lärde sig
franska tillräckligt allmänt för att kunna komma i personlig kontakt
med sin fransktalande monark; hittills har väl den vanliga uppfattningen
varit att Karl Johans ovillighet att lära sig sina länders språk,
på det sätt som de flesta drottningar i de flesta länder ha fått göra,
bar skulden till språksvårigheten. Men sådant beror på ögat som
ser mer än på det sedda, och framställningen har nyhetens friskhet
och behag.
Också synen på unionen präglas av samma frihet från nationalism,
när det gäller förhållandet till Sverige. Starkt framgår det sålunda,
att norrmännen 1814 vunno mer än svenskarna, och att vad som
brast i fråga om likställighet till stor del berodde på att Kristian
Fredrik ej hade velat upprätta ett norskt utrikesdepartement; »ting
som eksisterer er i sig selv maktfaktorer», säger författaren med rätta.
Det förefaller mig också, att han har rätt i att just frånvaron av
norsk medverkan i utrikesledningen skapade en brist på norsk insikt
i utrikespolitiska ting som vållade många av de följande svårigheterna
och att det i Norge orepresenterade svenska utrikesdepartementet
därigenom kom att bli norsk syndabock också när det ingenting
hade att förebrå sig. Detta exemplifieras sedan utförligt i fråga om
Bodøsaken, i någon mån också i fråga om betalningen av Norges
andel i den danska statsskulden, där stortingsoppositionens hållning
framställes i allt annat än förklarad belysning.
Att mycket av behandlingen är tidsbestämd får man räkna med.
Starkast framträder det kanske i avseende på Norges rätt till
biländerna, som fått ett utrymme sig tillmätt, vilket knappast skulle ha
kommit i fråga, ifall frågan om Grönland ej nu haft sin oväntade
aktualitet. Men t. o. m. sådana företeelser göra nytta genom att vända
ut en sida av händelseförloppet som tidigare har varit undanskymd,
och den slutgiltiga avvägningen av de olika faktorerna kommer först
senare — om någonsin.
Den allmänna framställningen av både politiska och kulturella
förhållanden ger ett starkt intryck av att Norge var andligen påverkat
direkt från England i en grad som knappast något annat europeiskt
land under 1800-talet; på sin höjd indirekt har England på detta sätt
före de senaste mansåldrarna kunnat inverka på andra europeiska
länder. Skulle man vilja finna en parallell till Norge i detta
hänseende, borde det vara Portugal, västkusten av Atlantiska oceanens
sydliga halvö, liksom Norge är det av den nordliga; men åtminstone
en utomstående förefaller det som om Portugal i sin hållning
gentemot England mer präglats av ekonomiskt beroende och mindre av
andlig samhörighet än fallet varit med Norge. Just därför att både
de politiska traditionerna och den allmänna själsläggningen ha haft
få likhetspunkter i Norge och i England, har det varit utrymme för
mycket nytt genom denna påverkan; naturligtvis har den främst gått
från England till Norge, men den har samtidigt givit det mindre
folket en enastående ställning i det större folkets föreställningsvärld,
så som vi fingo erfara 1905. I denna orientering, som länge skapade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
