Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1 okt. 1929 - Upprorstillbudet i Palestina - Konflikten Sovjetunionen—Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1922 års census beräknades muhammedanernas antal till 590 890 mot
83 794 judar och 73 024 kristna).
En undersökningskommission efter oroligheterna i Jaffa 1921
konstaterade, att »arabiska vittnen beskylla Palestinas regering för att vara en
sionistregering och sionistkommissionens t. f. ordförande stämplar den
som en arabisk styrelse». Ungefär på samma sätt har den judiska
organisationen i skilda länder klandrat denna regering för att den ej givit
judarna mandatsenligt skydd, medan däremot Palestinaarabernas politiska
organisation i ett manifest klagat över, att »den brittiska sionistpolitiken
åsyftar att tillintetgöra den arabiska nationen i landet till förmån för ett
upplivande av en icke-existerande judisk nation». Dessa rakt motsatta
anklagelser torde bestyrka mandatregeringens opartiskhet. Vad man kan
förebrå den är väl närmast sorglöst överdriven tillit till det brittiska
namnets prestige vid ordningens upprätthållande samt underlåtenhet att
vidmakthålla ett över ras- och religionsmotsatserna stående brittiskt
gendarmen och i allmänhet ordningsmaktens otillräcklighet. Palestinas
high commissioner var vid oroligheternas utbrott på semesterbesök i
England, flera ämbetsverkschefer hade sommarledighet, och den för
ordningens upprätthållande avsedda polisstyrkan i hela landet uppgick
endast till 1 400 man, däribland 160 engelsmän, de övriga mestadels
araber. Nu har man i hast uppsatt en brittisk gendarmerikår på 200
man, mestadels utvalt ungt folk, som nyss slutat sin militärtjänst vid
gardesbrigaden. Utöver dessa rätt blygsamma omedelbara åtgärder för
ordningens upprätthållande kan man av brittiska regeringen svårligen
begära mer än vad kolonialministern lord Passfield (mera känd som
Sidney Webb) nyligen inför en judisk delegation angav vara regeringens
politik, nämligen att vidbliva mandatet och Balfourdeklarationen samt
göra allt vad den förmår för att avvärja nya oroligheter. Det är möjligt,
att man vid Balfourdeklarationens avgivande ej insåg dess fulla
räckvidd, men numera är den såväl en nationellt engelsk som även en
(genom sitt intagande i mandatakten) internationell förpliktelse, som ej
lätteligen kan ryggas. Palestinas strategiska betydelse för Suezkanalens
försvar utgör för övrigt en borgen för att man i London ej ett ögonblick
reflekterar på att släppa mandatet, på vilket den romerska fascistpressen
redan anmält Italien som aspirant. Och helt olöslig är väl ej den oerhört
svåra uppgiften att i Palestina skapa ett »nationellt hem» för både judar
och araber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
