Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Louis de Geers politiska personlighet i belysning av hans nyutgivna brev. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
miljoner . . . Men osmakligt är att komma med sådan humbug som
att förslaget avser vinst för staten; och vad som gör det så farligt,
är den ofantliga utsträckningen, varigenom så många bliva
frestade att för egen vinning låta staten svida. Med dess
antagande äro vi inne på det korruptionssystem, som utgör franska
republikens förbannelse».
Ett annat exempel visar De Geers lojalitet gentemot sina
medarbetare. Då han 1875 bildat sin andra ministär, hade han som
finansminister förvärvat Hans Forssell, en då endast 32-årig man,
full av idéer och verksamhetslust men kanske något ungdomligt
ivrig och en smula respektlös gentemot vissa inrotade vanor och
opinioner inom inflytelserika riksdagskretsar. Det dröjde inte
så länge, förrän missnöje med den unge finansministern uppstod,
men man ville härvid göra en skillnad mellan denne och den
övriga ministären; man sade sig önska De Geers kvarstannande,
om han blott ville uppoffra Forssell. Ett dylikt offerväsen ville
dock icke De Geer vara med om. »I de frågor, som nu läggas
honom till last» — skriver De Geer den 7 febr. 1879 — »har han
handlat i full överensstämmelse med mig, och det skulle illa
överensstämma med min uppfattning av politisk conduite och en
statsministers ställning, om jag skyddade mig genom att låta
finansministern falla för vad jag brutit lika mycket som han». De
Geer behöll honom också och lämnade honom till och med i arv
åt sin efterträdare Arvid Posse.
När De Geer 1880 avgick på grund av värnpliktsförslagets fall,
var det icke med bitterhet och hämndkänslor han avträdde från
skådebanan. »Aldrig hade jag hoppats» — skriver han — »att få
avträda på ett mera tillfredsställande sätt än som nu skett — i
gott förstånd med såväl kungen som båda kamrarna». Kanske
vittnar ett sådant yttrande om förnöjsamhet, men visst är, att det
bakom detsamma också ligger en hög politisk kultur, som vi
senare tiders barn ha all anledning att önska tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
