Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Hur ålderspresidentskapet i riksdagen tillkom. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
iakttog vad hävdvunnen sed i detta avseende föreskrev.
Utskottets förslag stötte emellertid på klart motstånd inom präste- och
bondestånden. Oppositionen inom prästeståndet mot
Linköpingsstolens självskrivenhet att inträda i ärkebiskopens ställe fördes
med saklig övertygelse ej minst från biskopligt håll med den
argumenteringen att den ålderdomliga stiftsordningen ingalunda
innebure någon norm till efterrättelse för ståndet. K. U. tog fasta
på anmärkningen, och frågan bragtes med den för det
högvördiga ståndet kännetecknande, klädsamma saktmodigheten i
förhandlingarna till det slutet, att vice talman för ståndet av
konungen skulle utses omedelbart vid riksdagens början
samtidigt med utnämningen av ordinarie talman.
I bondeståndet framhöll vid R. O:s första behandling i sept.
1809 Anders Andersson Åberg från Västerbotten i ett av
åtskilliga andra ståndsmedlemmar undertecknat memorial det
olämpliga uti att Håbo härads fullmäktige vore självskriven vice
talman. Vad garanterade nämligen, att häradet till kommande
riksdagar valde en lika värdig ledamot som nu? Talmannen måste
besitta skicklighet, därest han med heder skulle gå i land med
sin uppgift och ståndet kunna hava tillbörlig aktning för honom.
»Ponera Casus», säger den i likhet med många andra
ståndsbröder av skrivkunniga utomstående kanske på traven hjälpte
Åberg, »att det inträffade med Håbo Härads Allmoge, att
nemligen från denna ort afsändes en i flera afseenden otjenlig och
af Ståndet på intet sätt agtad man, och Talmannen till
äfventyrs blefwe sjuk; skulle denne då sättas på Talmansstolen, som
föga wisste, om han satt der eller ute, och skulle Ståndet wara
nöjdt dermed, äfwensom Ståndets Secreterare?» Nej, bäst vore
att den, som bevistat de flesta riksdagar, förde ordet, innan
talman utsetts, och om flere i ty fall funnes lika, borde lottning
dem emellan ske; vikarie för talmannen, när denne hade förfall,
borde väljas av ståndet (1 sept., s. 506 f.). Ståndet delade Åbergs
mening, och konstitutionsutskottets omarbetade förslag till R. O.
(mem. nr 11) upptog i anledning härav för ifrågavarande § 23
de bestämmelser, vilka sedermera blevo lag, innebärande, såsom
nämnts, för bondeståndets del att den som bevistat de flesta
riksdagarna skulle föra ordet, innan talman och vice talman av
konungen utnämnts.
Riksdagsmannen från Håbo härad Eric Öhman hade
emellertid dessförinnan hunnit protestera mot ståndets »obilliga» beslut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
