Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Parlamentarism på avvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppbrottsanledning så agitatoriskt värdefull som möjligt. Den svenska
parlamentarismens regellöshet yppar sig även däri, att man
tar sin tillflykt till utomparlamentariska expeditionsministärer,
när det icke konvenerar något parti att övertaga
regeringsansvaret.
Det är mot denna bakgrund, som man måste betrakta den
senaste parlamentariska krisen. Dess förhistoria kräver
emellertid också någon belysning. I juni 1926 fick som bekant
de frisinnades ledare herr C. G. Ekman bilda den nya
ministären, sedan herr Sandler inför de annalkande
landstingsvalen föredragit att välja Stripafrågan till ättestupa. Det var
för svensk parlamentarism något nytt, att ett så litet parti
som de folkfrisinnades blev förvandlat till regeringsparti. Även
den engelska parlamentarismens historia saknar motstycke till
denna händelse. Partiets centerställning och herr Ekmans
betydelsefulla roll i Stripafrågan var naturligtvis den närmaste
anledningen till detta steg. Då valen 1928 åsamkade
regeringspartiet någon tillbakagång och högerpartierna en
betydande framgång restes från vissa håll kravet, att herr Ekman
skulle lämna plats för herr Lindman. Då valens vittnesbörd
om folkstämningen i huvudsak förelåg, förklarade t. ex, G. H. T.
den 17 sept.: »Det parti, som gått mest framåt, bör få
övertaga regeringsansvaret, vare sig det föredrager att bära bördan
ensamt eller åtnöjer sig med att bilda kärnan i en
samlingsministär». En liknande mening uttalades t. ex. av
Karlstadstidningen. De folkfrisinnades ledare syntes emellertid ej vilja
erkänna, att läget motiverade en regimförändring. Medan
herr Lindman ansåg, att en parlamentarisk regering måste
ha en parlamentarisk majoritet till underlag för att ej bli
beroende av oppositionens nåd och därför förordade en »ordnad
samverkan om ett begränsat arbetsprogram» mellan partier,
som tillsammans förfogade över en majoritet, så var herr
Ekman (och med honom Svenska Morgonbladet) angelägen
att hävda de folkfrisinnades självständiga och isolerade
ställning. Man finner på detta håll en fast regeringssamverkan
med högern vara »en oacceptabel utväg». På frisinnat håll
såge man därför helst, heter det med en auktoritativ röst i
Sv. M., »att den nuvarande regeringen med samma program
och samma sammansättning som hittills finge gå den
kommande riksdagen till mötes». Tidningen erkände emellertid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
