Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 16 april 1929 - Riksdagen och försvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avvisades under hänvisning — egendomligt nog — till statsfinansiella
skäl. Något klarläggande av regeringens allmänna inställning
till försvarsfrågan och de krav denna i verkligheten företer, har man
sålunda förgäves letat efter. Otvivelaktigt har detta i hög grad ökat
styrkan hos de krafter i riksdagen, vilka strävat att undergräva det lilla
försvar landet ännu äger.
Nu ha dessa krafter också kunnat triumfera över så gott som hela
linjen. Majoriteten i försvarsfrågorna har, utan hänsyn till sak, bildats
av de partier, vilka ställt sig som garanter för det godtyckligt
uppkonstruerade systemet »1925 års ram». Utan hänsyn till senare skedd
utveckling, utan hänsyn till nyinträdda förhållanden, ja utan hänsyn till
upptäckta felräkningar har denna majoritet visat sig mån att slå vakt
om vissa formella delar av 1925 års beslut utan verkligt intresse för
dess sakliga innebörd.
Redan statsutskottets behandling av fjärde huvudtiteln måste
betecknas såsom upprörande, när utskottet punkt efter punkt, stundom utan
minsta skymt till motivering, nedprutade även de såsom ofrånkomliga
betecknade anslagsäskandena. Så var t. ex. fallet ifråga om anslaget för
modernisering av vårt fältartilleris kvartsekelgamla materiel. Utskottet
avstyrkte utan motivering. Man ville icke taga hänsyn till, att vårt
fältartilleri i vissa fall icke kan nå upp till mer än hälften av motsvarande
moderna pjäsers skottvidder. Man ville heller icke förstå, att det
begärda anslaget till utförande av vissa ändringsförsök blivit gjort i rent
besparingssyfte, för att undvika en annars snart ofrånkomlig hel
ombeväpning. Det skulle icke få ske någon ändring. Att en motståndare
kan tillintetgöra hela batterier svenska pjäser utan möjlighet till försvar
från dessas sida betydde intet. Symptomatiskt var herr Carl Gustaf
Ekmans uttalande i debatten — »om man icke överallt kan nå det, som är
fullt jämförbart med motståndarens, så får man nöja sig med det, som i
och för sig är gott och användbart». Var det månne efter sådana
riktlinjer herr Ekmans egen regering tillgodosåg försvarets behov?
Tragikomisk kan man kalla behandlingen av frågan om
luftvärnsartilleriets materiel. Det gällde beviljandet av årskvoten för det år 1925
för 10 år beviljade anslaget. Möjlighet förefanns nu att åstadkomma en
ekonomiskt fördelaktigare uppgörelse, om blott för i år kvoten finge
göras obetydligt större. Minskningen skulle bli så mycket mera
omfattande ett annat år. Men nej. Riksdagens höga vilja hade en gång varit,
att anslaget skulle fördelas lika på 10 år och därför fick man avstå från
möjligheten att genom en mera praktisk upphandling minska
kostnaderna!
Det beslut, som emellertid kommer att med all sannolikhet hårdast
drabba våra stridskrafters effektivitet, gäller minskningen av antalet
handräckningsdagar. 1925 års löften, att de till linjetjänst uttagna
värnpliktiga verkligen skulle beredas tillfälle till renodlad militär utbildning
utan att betungas av handräckningstjänst, komma alltså så långt ifrån
att uppfyllas, att tvärtom en minskning skett i förhållande till det av
herr Rosén såsom försvarsminister förra året angivna och av riksdagen
då godkända behovet. Det synes, som om man på vissa håll icke ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
