Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Frithiofs saga. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
formulerat. Vid sidan av detta rymmer hans analys emellertid en mängd
utomordentligt fina kombinationer, intressanta paralleller,
psykologiskt värdefulla observationer och stilistiska iakttagelser, vilka
i förening bidraga till att ställa Frithiofs Saga i en på många
punkter helt ny belysning. Grundläggande för hela hans
uppfattning av dikten är påvisandet av det starka homeriska
inflytandet. Detta är nu visserligen i och för sig ingen nyhet, ty redan
Leopold har i det epistolografiska mästerverk, varmed han i juli
1825 tackade för gåvan av Frithiof, betonat sammanhanget med
det grekiska hjälteidealet: »Af alla besjungna hjeltar synes Frithiof
mig närmast likna den Homeriske: liksom denne främst i
svärdslek, förfärlig i vrede, bål i företag och spefull gäckare af faror och
fiender, blott af djupare sinne och oändligt mera älskvärd natur».
Men i Nilssons analys är sagostoffets hellenisering belyst från nya
synpunkter och under påvisande av hittills ej observerade
förbindelselinjer, både i fråga om helhetsstämningen och detaljerna. Det
må blott påpekas, hur riktigt och klart författaren sett, då han
jämför Frithiofs mottagning hos jarl Angantyr med festligheterna
vid Odysseus inträde i konung Alkinoos palats eller sammanställer
Frithiofs avoghet mot Helge och Halvdan med Akilleus hat till
Agamemnon. Hela dikten inställes härigenom i ett nytt perspektiv:
den får sin plats icke blott i göticismens utan också i den svenska
novantikens litteraturhistoria.
Även på ett annat område har Nilssons analys intressanta ting
att lära oss. Med mycken finhet påvisar han, att Frithiofs saga
också med hänsyn till människoframställningen bildar epok
i vår litteratur. Dess livfulla gestaltbildning, dess lugna och
skarpa profilering av karaktärerna saknar motstycke i äldre
svensk diktning. Också i vad Nilsson förträffligt kallar den
poetiska iscensättningskonsten visar sig Tegnér som en fullfärdig
mästare. Han ser framför sig de situationer han skildrar och
återgiver dem med plastisk klarhet och osviklig säkerhet i
konturerna. Också här finnes ett drag av den homeriska tekniken,
framför allt i den underbart levande skildringen av tinget i
Kungavalet. Intressant är att iakttaga, hurusom Tegnér här och
var nästan utan att märka det glider över mot det rent dramatiska.
Eljest ansåg han som bekant att detta låg alldeles utom området
för hans begåvning. I ett brev till honom av den 10 jan. 1826
har emellertid en av hans Stockholmsvänner, friherre G. F.
Åkerhielm, själv flitigt verksam som vitter dilettant, betonat de sceniskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
