Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Vad ha Sverige och Finland betytt för varandra? Av Olof von Törne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i förhållande till de växande grannstaterna, har man ju som alltid
svårt att säga något om långt efteråt, men det förefaller föga
tänkbart, att dess motståndskraft kunnat bli synnerligen stor.
Hade åter en verklig dylik statsbildning existerat vid tidpunkten
för den svenska expansionens begynnelse, är det väl tänkbart, att
den svenska makten ingått ett regelrätt förbund med en sådan
mot Novgorod och avstått från erövring, men då av allt att döma
en alliansduglig stat saknades, bör näppeligen den förebråelsen
riktas mot dåtidens svenskar, att de skulle begått någon svårare
underlåtenhetssynd, när de helt enkelt blott bekrigade de just då
särskilt krigiska och upphetsade, sannolikt direkt av
novgoroderna uppagiterade tavasterna. Och erövringsverket fortsattes som
sagt alltjämt senare, ända till Stolbovafreden 1617.
Medveten, av den svenska styrelsen ledd finsk kolonisation inåt
det rysk-karelska området, där tavaster och savolaxare som
svenska undersåtar slogo sig ned, bedrevs vid sidan av den krigiska
erövringen; yxan och plogen verkade här snart sagt lika
eftertryckligt som svärdet och musköten. Längst i söder och högst
upp i norr skötte nybyggarna på egen hand om att gränsen
småningom pressades mot öster. Men på den viktiga mellersta
sträckningen tog kronan själv verkets ledning om hand. Erik Axelsson
Tott byggde Olofsborg på fiendemark, och under det sista
årtiondet av sin regering skyndade Gustav Vasa, för att ej
förekommas, att placera skaror av nybyggare i områdena kring Kuopio
och Kajana, vilka trakters besittningsrätt nu tryggades åt
Sverige-Finland. Det var väldiga områden, som så vunnos, och
äganderätten erkändes från ryskt håll genom Teusina-freden 1595.
Stolbova-freden lade härtill tjugutvå år senare hela det Kexholmska
Karelen, och därmed var i huvudsak Finlands nuvarande
utsträckning uppnådd, låt vara att det sist förvärvade landskapet
under den svenska tiden icke kom att räknas till det svenska rikets
Finland. Lyckligtvis betydde det mindre att detta och ett ännu
större område snart frånrycktes rikskroppen: svensk
samhälls- och kyrkoordning hade redan hunnit så djupt rotfästa sig, att
den nya ryska perioden här, som räckte intill 1811, då landet
äntligen blev en del av det dåmera autonoma storfurstendömet
Finland, icke hade förmått utplåna förutsättningarna för ett
åtminstone nöjaktigt samliv med övriga landsdelar inom Finlands
statsområde. Man har med andra ord anledning säga, att även
i dessa nejder, de östligaste och de mest avlägsna av det finländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
