Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Det norske hav. Av B. Boëthius - A. W. Brøgger: Gamle emigranter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När man kommer till Färöarna, träder även betet mera i
bakgrunden. Dock icke så att förstå, som om vare sig jordbruket eller
boskapsskötseln skulle ha ringa betydelse. Tvärtom, var och en måste
uppenbarligen ha sin del däri för att kunna leva. Men fångstens
rikedom har tillåtit en befolkningstillväxt, som föga står i proportion till
jorden, särskilt den odlade. Överallt, där äganderättsförhållandena ej
lagt hinder i vägen, har denna därför styckats i det otroliga, alldeles
på samma sätt som t. ex. i Dalarna, där rika arbetstillfällen sedan
äldsta tider framkallat en likartad tendens.
På Island äro näringslivets grundvalar desamma som på Färöarna:
fångst av säl och val, fågel och fisk, boskapsskötsel med kor och får.
Men hur olika ter sig ej resultatet. Här är det gott om plats, och
fjällbetena äro ypperliga, men de ligga ofta långt borta från gårdarna.
Det blir därför en oerhört extensiv brukningsform med fäboddrift
och väldiga färdvägar. Hästen, det främsta samfärdsmedlet, blir ett
av de viktigaste husdjuren. Fåren kunna gå ute året om, och korna
med, då vintrarna ej äro för svåra. På Grönland är det åter helt
olika. Rika beten runt om fjordarna, där nybyggarna slå sig ned, ge
föda åt stora hjordar av kor, får, getter och hästar. Men här måste
djuren stallfodras under större delen av året. Att samla ihop hö till
vintern har därför varit en av sommarens viktigaste arbetsuppgifter
— alldeles som i de nordsvenska bygderna, vilka likaledes ligga långt
från Golfströmmen. Det var säkerligen ingen ringa möda, man
nödgades underkasta sig för kreaturens skull, men man kunde ej undvara
dem, om man ville hålla sig kvar i närheten av den väldiga fångsten.
Säl fanns här och val och fisk, fågel i bergen, hare, varg och björn,
renar i överflöd framför allt.
Ruiner av omkring 300 gårdar, 16 kyrkor och 2 kloster vittna om
att vad som bjöds räckte till att skapa ett ej ringa välstånd. Men
mycket saknades dock, bland annat skog. Det är, så underligt det
låter, denna brist, som ger litet ekonomisk realitet åt de gamla
grönlänningarnas sagolikaste äventyr, Amerikas upptäckt. Men varför nöjde
sig, måste man fråga, dessa till livsmöjligheternas gräns utkastade
människor med en och annan färd efter virke, varför stannade de ej i det
rika land, de funnit, för att där skapa sig en ny och bättre bygd?
Ett skäl var sammanstötningen med indianerna. Men förf. tänker sig
även ett annat: »Mon tro om ikke Vinlands eviggrøne vinter og vår
bare skjerpet et savn i deres sind efter isløsningens och vårbruddets
storr eventyr på Grønland og Island — en liten skuffelse över savnet
av den evig fornyende oplevelse av årstidenes skiften, som ligger så
dypt i hvert norrønt sind?»
Förklaringen klingar romantiskt men räcker måhända ganska långt.
Det är då därför, att den genast för över till en ny av större
bärvidd. Om land och luftstreck talat så starkt till grönlänningarna, har
det berott på, att de före allt annat voro fångstmän. Icke ens i
jungfruligt skick har väl Vinlands yppiga natur bjudit dem ett motstycke
till den havets och strandens rikedom, som med ofta frikostig lön,
kryddad av äventyrets tjusning, lockat dem och deras stamförvanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
