Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Nationalism och världsmedborgarskap i den grekiska antiken. Av S. Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
predikad i Grekland. Trots alla inre och yttre olikheter ha också
sofisterna ett gemensamt: de vilja lösa människorna från alla
hämningar och överskrida alla förut satta och utstakade gränser. Det
skall medges, att deras verksamhet till stor del var ämnad att
framkalla negativa resultat, och det är icke sofisternas förtjänst
men väl en följd av deras verksamhet att en filosof som Platon
tvingades att sätta positiva teorier mot allt det allmänna
negerandet. Den platonska åskådningen är, om ock indirekt, det skönaste
resultatet av sofisternas verksamhet.
Sofisterna ville som sagt lösa från alla hämningar, och därmed
ha de också försökt upphäva gränserna mellan folk och folk eller
åtminstone teoretiskt motivera ett sådant upphävande. Klarast har
denna motivering blivit uttryckt av sofisten Antiphon, av vars verk
»Sanningen» ett brottstycke för några år sedan hittades på en
egyptisk papyr. Antiphon säger: »Av naturen äro vi i alla
hänseenden lika utrustade, barbarer som hellener. Vi kunna se detta av
de behov, som äro naturnödvändiga för alla människor. Dessa
behov tillfredsställas av alla på samma sätt, och i detta hänseende
intar sålunda ingen barbar någon undantagsställning och heller
ingen hellen. Vi andas alla luft genom mun och näsa och använda
alla händerna till att äta med ...» Med detta resonemang har
Antiphon icke varit ensam bland sofisterna. Vi veta om den
berömde Hippias, att han har yttrat sig ungefär på samma sätt.
Vad som för Antiphon är det utslagsgivande är naturen (fysis).
Nomos, lag och konvention, beror på en tillfällighet. Fysis är
alltid och hos alla lika, nomos är däremot nästan alltid olika för
olika människor och för olika folk. På nomos är rätten grundad,
men vad som är rätt för den ene är ofta orätt för den andre;
hjälper lagen en så stjälper den samtidigt en annan. Summum ius
summa iniuria! Emellertid består fysis, och i fysis äro alla lika,
herre och slav, hellen och barbar, och alla gränser äro utplånade.
Aristoteles har, som vi förut påpekat, ytterligare fastslagit de
platonska satserna om hellenernas absoluta överlägsenhet över alla
utländska folk. Hos Theophrastos, Aristoteles’ lärjunge, möta vi
däremot en annan åskådning. Theophrastos är självfallet
påverkad av sofisterna, och det är viktigt nog. Viktigare är emellertid,
att han var Alexanders samtida och hade fått se kosmopolitismen
bli praktiskt tillämpad — med eller utan teoretiskt begrundande.
Theophrastos resonerar ungefär på följande sätt: »Om dem som
äro födda av samma föräldrar säga vi, att de äro släkt. Släkt äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
