Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Regeringsproblemets svårigheter. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinna riksdagens bifall. I sak blir det alltid kompromisser mellan
partiståndpunkten och andra ståndpunkter; oftast innebär
regeringsprogrammet, redan det, en långt gående kompromiss. Vilka
former kompromissandet än tager, är det merendels
bekymmersamt för regeringen. Den kan visserligen använda
demissions-hotet som påtryckningsmedel, men det verkar i regel med ringa
kraft, emedan motparten ej hotas av någon ur erkända
parlamentariska regler härflytande plikt att övertaga »ansvaret».
En möjlighet finnes det dock att komma ifrån nederlag och
kompromisser: regeringen kan skjuta undan de politiska
stridsfrågorna och avstå från att på deras område taga initiativ. Detta
hör till regeringarnas viktigaste maktmedel nutilldags: vilja de
hindra en reforms upptagande, kunna de oftast göra det. Helt
fria händer har regeringen visserligen ej. Ty den kan i många
fall ej anständigtvis komma ifrån att, då riksdagen begärt
»utredning och förslag», ställa sig denna »begäran» till efterrättelse.
Men i stort sett gynnar det nuvarande läget en inaktiv politik.
Hur gestaltar sig då regeringens ställning på de områden, där
den ej är bunden av riksdagens beslut eller direktiv och — det
måste man tillägga — ej heller behöver befara några
efterräkningar från riksdagshåll? Må det tillåtas att ge åtminstone en
del av svaret i form av en motfråga: hur ofta blir det i sådana
fall fråga om avgöranden, vilkas riktning utpekas av
regerings- eller partiprogrammet? Är det icke sörjt för att regeringarnas
väg över de politiska markerna blir tämligen väl utstakad från
riksdagens sida? Är det icke huvudsakligen på de stigar, vilka
ligga ett stycke ifrån de politiska stråkvägarna, som regeringen
nutilldags har sin frihet obeskuren? Vid de avgöranden, varom
här är fråga, blir det med andra ord sällan tillfälle för
statsråden att verka såsom representanter för en bestämd
åsiktsriktning. Visst kan den ena regeringens förvaltningspolitik gestalta
sig annorlunda än den andras. Men det vore en mycket stor
överdrift att i dessa fall tala om socialdemokratisk, frisinnad
eller konservativ politik. Inom de kretsar, där man på nära håll
kan bevittna de täta växlingarna i regeringspolitiken, torde ej det
omdömet jävas, att man på detta område visserligen får göra
bekantskap med olika personers olika syn på offentliga
angelägenheter och olika sätt att bedöma dem, men icke märker
mycket av växlande principprogram.
Överdrifter böra undvikas och sålunda det medgivandet göras,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
