Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Den romerska frågans lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skadeersättning för kyrkans förluster genom 1870 års händelser till påvestolen
utbetalar 1 750 000 000 lire, därav en milliard i italienska 5-procentiga
statsobligationer. På detta område hade man vid förhandlingarna
först tänkt sig en kapitalisering av de årliga summor 1871 års
garantilag tillförsäkrade påven. På den vägen skulle man emellertid
ha kommit till ett belopp av omkring 4 milliarder lire, och påven
tog då initiativ till skadeståndssummans reducering mot tillgodoseende
av en del påvliga önskemål i fråga om konkordatet.
I den utländska pressen har man mångenstädes sökt uppgöra ett
slags kontokurant över de båda avtalande parternas vinster och
förluster, och därvid märkes särskilt i den franska pressen en tydlig
tendens att surmulet tillskriva Mussolini och fasciststaten de största
vinsterna samt att bagatellisera de fördelar kurian inhöstat.
Orättvisan i många därvid fällda omdömen ligger i öppen dag. Politiskt
eftersträvade Vatikanen — såsom bl. a. framgår av den från bägge
hållen inspirerade presspolemik i ämnet 1927, vilken då
kommenterades i denna tidskrift (årg. 1927, sid. 500—503) — »påvens verkliga och
synliga oberoende», d. v. s. suveränitet utan förbehåll, ett
sammanmanhängande område, om än aldrig så litet, och fria förbindelser
utåt. Detta mål har, betonar nu Osservatore Romano, ostridigt
vunnits. Påveterritoriets omfång är en bisak. Den mycket omtalade
»korridoren till havet», en smal landremsa ned till Ostia, skulle blott
ha medfört massor av praktiska olägenheter, och exempel finnas i
rätt stort antal på stater, som ej ha någon havskust. Vatikanstaden
reder sig i detta avseende med den utlovade påvliga järnvägsstationen
och med sina radioförbindelser. Ett större territorium skulle blott
ha medfört ökade världsliga förvaltningsbekymmer till förfång för
påvens andliga uppgifter. Från kritiskt håll genmäles häremot, att
oberoendet knappast kan sägas vara verkligt, när den lilla Vatikanstaden
mot övergrepp endast har att lita till Italiens välvilja. Även
påpekas, att Mussolini så att säga lagt embargo på namnet Rom och att
»Stato di Città del Vaticano» är ett namn, som i viss mån godtager
detta den världsliga statens monopoliserande av den Eviga stadens
minnesrika traditioner. På ett tidigt stadium av förhandlingarna, vilka
började hösten 1926, konstaterades enighet om att uppgörelsen skulle
bli helt »tvåsidig», mellan påven och Italien utan anlitande av några
internationella garantier. I ett tal häromdagen försvarade Pius XI livligt
denna anordning. Han erinrade därvid om att stormakterna 1870
intet åtgjorde för att hjälpa den hotade påvestaten. Nu sökte han
varken bistånd, samtycke eller garantier på något håll, medveten om att
de enda sanna garantierna stodo att finna hos det italienska folkets
samvete och sinne för rättvisa samt framför allt i det gudomliga
bistånd, som lovats kyrkan och Kristi vikarie.
De båda i rätt intima kretsar hållna tal, vari Pius XI
kommenterat uppgörelsen, lägga huvudvikten på konkordatet. »Genom detta
ha vi, som vi tro, återställt Gud åt Italien och Italien åt Gud».
Konkordatet vore det viktigaste och definitiva rättfärdigandet av den
politiska överenskommelsen. Just här sätta emellertid kritikerna in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
