Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Den romerska frågans lösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tingens nya ordning». Det nya Italien erbjöd sig att »hyllande
erkänna Apostoliska Stolens höga suveränitet» och svara för dess
»trygghet och oberoende». Fastän påven besvarade denna vädjan avböjande,
upprepade Cavour följande år anbudet och framlade genom sin
förtroendeman d:r Pantaleoni sitt uppgörelseprogram: påven skulle
erkännas som okränkbar suverän och åt sig få upplåtna så stora
områden som kurian behövde för sina behov jämte garanti för
konklavens okränkbarhet och fria förbindelse med hela kristenheten.
Italiens kyrkliga förhållanden skulle ordnas enligt Cavours berömda
grundsats »en fri kyrka i en fri stat». Påvens svar blev ett strävt
Non possumus, och Cavour lät då, redan 1861, proklamera Rom
såsom det enade Italiens huvudstad. Närvaron av franska trupper i
»den eviga staden» hindrade ännu i nio år besittningstagandet, men
då utbrottet av 1870 års krig nödgade Napoleon III att hemkalla de
franska skyddstrupperna, försvann sista återstoden av Kyrkostaten.
General Rafaelle Cadorna bröt den 20 september 1870 genom breschen
i stadsmuren vid Porta Pia in i det påvliga Rom, Pius IX inneslöt
sig i Vatikanpalatset, och Viktor Emanuel tog Kvirinalen till residens.
Påven svarade med en kraftlös bannstråle och låtsades betrakta sig
som ett slags krigsfånge, sub hostili potestate constitutus. Han
tillbakavisade med en stolt martyrgest 1871 års garantilag, försöket att genom
ensidigt italiensk lagstiftning reglera påvestolens ekonomiska
oberoende och privilegierade ställning som internationell andlig
maktutövare på det nationella Italiens mark. Sedan dess har man i 58 år
hjälpt sig fram med ett provisorium, vilket med åren utvecklats till
rätt vänskapliga faktiska förbindelser, dock med principiellt
bibehållande av »fiendskap i juridisk mening». Det är denna »juridiska
fiendskap», som nu bragts att upphöra genom undertecknandet den
11 februari 1929 i Lateranpalatset av tre fördrag mellan påvens
kardinalsekreterare och Italiens utrikesminister. Därmed är den
romerska frågan slutgiltigt löst, och vad som ännu återstår är allenast den
definitiva ratifikationen, sedan uppgörelsen godtagits först av Stora
fascistrådet och därefter av den i april sammanträdande italienska
deputeradekammaren.
De tre konventionernas fullständiga ordalydelse har ännu ej
offentliggjorts, men grunddragen av uppgörelsen framträda med tillräcklig
tydlighet i den dagen efter undertecknandet utsända kommunikén.
Den första konventionen innehåller de rent politiska bestämmelserna.
Italien erkänner påvens fullständiga äganderätt, absoluta makt och
suveräna jurisdiktion över miniatyrstaten Vatikanstaden (Stato de la
Città del Vaticano), och påven å sin sida erkänner konungariket
Italien »under huset Savojen som dynasti och med Rom som
huvudstad». Garantilagen av den 13 maj 1871 annulleras. Vatikanstadens
gränser anges i detalj och med hänvisning till en bifogad karta. Den
befinnes vara vida mindre än förut ryktesvis bebådats. Utom
Peterskyrkan, Petersplatsen, Vatikanpalatset med tillhörande trädgårdar
omfattar den endast några kvarter söder om Peterskyrkan och öster om
Vatikanpalatset med Viale Vaticano och Via della Porta Angelica fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
