Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 febr. 1929 - Den långa Elsass-debatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motkandidater. Med sin långa exposé, som han i broschyrform nu
låter trycka på tyska språket, vill han visa, att det officiella
Frankrike slösat välgärningar på de återvunna provinserna och att
uppviglarnas påståenden om motsatsen äro rena lögner eller måttlösa
överdrifter. Han uppräknade sålunda vad som åtgjorts för att rädda
Elsass och Lothringen undan den tyska valutakraschen (inväxling av
tyska marksedlar till 1 fr. 25 centimes, när de redan sjunkit till 80
centimes), för att skaffa den elsassiska industrien nya marknader, för
att återuppbygga krigshärjade områden, försörja dem, som mistat
tyska pensioner, förbättra kommunikationerna m. m., m. m.
Vidlyftigt sökte han också visa, att franska regeringen visat större hänsyn
för tyska språkets ställning än den tyska någonsin lagt i dagen för
franskan i Rikslandets skolor. Att ämbetsmän och domare ej i
tillräckligt stor utsträckning behärskade befolkningens tyska dialekt,
medgav Poincaré, men han ursäktade detta med rekryteringssvårigheter
och framhöll, att regeringen gjorde allt för att underlätta den
tysktalande ungdomens inträde och fortkomst på ämbetsmannabanan.
Omedelbart före omröstningen upprepade han med stort eftertryck de
försäkringar han vid sin ministärs första framträdande inför
kammaren i juli 1926 avgivit i religions- och skolfrågorna. Denna ministär,
till vilken även Herriot hörde, hade då förbehållit sig rätt att för
de återvunna provinserna »intakt bevara, så länge de så önska, den
religiösa och skolregim, som de alltid haft». Han hade då
framhållit, att de tre departementen genom sekelgammal hävd fäst sig
vid de konfessionella skolorna, att de alltid, jämte franska och tyska,
talat sin särskilda dialekt och att rättvisan, sunda förnuftet och
kärleken gjorde det otillåtligt att påtvinga dem en ny ordning, som
de aldrig gjort bekantskap med. Mot denna bakgrund av
välgärningar och välmening lät han så separatistledarnas illvilja och förtal
avteckna sig, hotade dessa förförare med stränga lagar mot
uppvigling och manade de vilseledda att tacksamt hylla »la France une et
indivisible».
Autonomisterna åter bestredo harmset, att de gjort sig skyldiga till
landsförrädisk separatism eller ville söka få sina reformkrav
förverkligade annorlunda än »inom Frankrikes ram». De gjorde samtidigt
gällande, att kärleken till det lilla fäderneslandet och dess frihet läte
sig förenas med lojal fransk patriotism. »Elsass förblir», utropade
autonomisten Michel Walter, »som det alltid varit, troget Frankrike,
men beslutat att försvara sin frihet och sin personlighet». Han kunde
ej biträda den av Poincaré förordade dagordningen, enär den
»lämnade regeringen frihet att fullfölja en politik, som leder till
katastrofen». I stället för tvångslagar påyrkade han amnesti åt de i
Colmar dömda och i allmänhet ett vidhjärtat administrativt
tillmötesgående åt den elsassiska befolkningens egenart.
Socialisterna hade för sitt dagordningsförslag skickligt valt att nästan
ordagrannt återupptaga hithörande del av den regeringsförklaring
Herriot avgav 1924. Den radikale Lyonborgmästaren kom därigenom
i den besynnerliga ställningen att nödgas välja mellan sina egna ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
