Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Ny Kristina-litteratur. Av Knut Wichman - Curt Weibull: Uppsats i tidskriften Scandia. Häft. 2, 1928
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Weibull avvisar helt den gamla protestantiska uppfattningen, att
Kristinas avfall från lutherdomen skulle ha varit en nyck av en religiöst
indifferent kvinna. Det myckna talet om Kristinas religiösa
indifferentism anser han härstamma från pamflettlitteraturen och dennas
många eftersägare inom protestantiska kretsar. Weibull ansluter sig
i stället till den karakteristik av Kristina, som den franske
ambassadören Chanut givit. I sitt berömda porträtt av drottningen framhäver
Chanut som en av hennes mest utmärkande egenskaper just hennes
gudsfruktan, hennes djupa känsla för det religiösa och uppriktiga
kristna övertygelse. Kristina har enligt Weibull aldrig upplevat en
verklig konflikt mellan tro och vetande, och uppfattningen, att hon
hamnat i ateism och ur ateismens och lättsinnets virvlar kastat sig i
den romerska kyrkans armar, saknar stod i de källor, som äga
något värde. Kristinas tvivel och andliga strid rörde en annan, en för
hela hennes samtid brännande fråga: vilken av de kristna
religionsformerna är den sanna? Endast en trosåskådning kunde ju enligt
1600-talets betraktelsesätt vara sann, men väl kunde alla vara falska.
Frågan blir då: när har Kristina börjat tvivla på den lutherska
lärans sanning? Vi höra ju ofta anföras hennes egna ord från äldre
dagar, att hon aldrig varit lutheran. Visst synes i varje fall vara,
att hon tidigt reagerat mot den själaspis, som det ortodoxa lutherska
prästerskapet bjöd henne: ett ändlöst och långrandigt predikande, en
oavbruten teologisk träta, ett hat utan gräns mot annorledes
tänkande. Men å andra sidan hade hon hos sin lärare, Johannes
Matthiæe, mött en lutherdom av helt annan art. Matthiæ var en lärd,
tolerant teolog med vidhjärtad förståelse för olika religiösa riktningar,
dessutom en personligt from man med ett sant evangeliskt sinnelag.
Kristinas religiositet var enligt Chanut parad med tolerans, och
Weibull, som även på denna punkt godtager Chanuts karakteristik,
ser här en inflytelse från den avhållne läraren. Han menar, att
Kristina, trots sin egen senare förnekelse av saken, verkligen var
uppriktig lutheran, så länge hon stod under Johannes Matthiæ ledning.
Men därjämte anser han, att motsatsen mellan dennes och de
renlärighetsivrande svenska teologernas ståndpunkt hos det brådmogna,
intellektuellt vakna Vasabarnet grundlagt de första tvivlen på
lutherdomens sanning och skapat förutsättningen för hennes senare revolt
mot det härskande andliga trycket.
Om Kristina alltså tidigt börjat tvivla på lutherdomen, så kunde
hon än mindre tåla kalvinismen med dess frånstötande
predestinationslära. Mot den romerska katolicismen hade hon länge, i varje
fall ända till början av år 1648, en viss motvilja. Hon hade då ännu
ej lärt känna den i annan form än den i den lutherska polemiken
gängse. Kristina kom då till den slutsatsen, att alla de existerande
kristna religionsformerna måste vara falska. Men hon stod
fortfarande på kristendomens grund, hon sökte skapa sig en egen religion
eller, för att begagna ett ord av Geijer, hon sökte bli »en kristen på
egen hand».
Vid detta stadium av drottning Kristinas religiösa utveckling kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
