Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk opinion om Frankrike och Tyskland efter 1870. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av ödet gisslade». Utpräglat tyskvänliga voro framför allt tre:
Viktor Rydberg i Handelstidningen, Hans Forssell i Svensk
Tidskrift och Johan August Hazelius i en särskild bok Kriget mellan
Tyskland och Frankrike. Viktor Rydberg ledes huvudsakligen
av två synpunkter. Å ena sidan är det rasfrändskapen och
traditionen. »Norden är» — skriver han i Handelstidningen den 15
juli 1870 — »fästat vid Tyskland ej blott med blodets band utan
ock med de gemensamma intressenas, de historiska minnenas, de
otaliga vänskapsförhållandenas band», och »vår enda naturliga
och rätta ställning är därför på Tysklands sida». Å andra sidan
är det hans djupt rotade ovilja mot det napoleonska kejsardömet,
som dikterar hans ställningstagande. Det Frankrike han ogillar
och önskar se besegrat är »kejsardömets, napoleonismens,
militarismens, bigotteriets Frankrike, vars seger vore att betrakta som
en olycka för mänskligheten». Mot det står för honom Tyskland
som »civilisationens och tillika den religiösa och borgerliga
frihetens land». Hans Forssell anlägger i sin omfattande uppsats
både historiska och samtidspolitiska synpunkter. Han påvisar å
ena sidan den frändskap med Tyskland, som går genom hela vår
kultur, och de historiska minnen, som allt från Gustav Adolfs tid
förena oss med detta land, å andra sidan svagheten i de trådar,
som fästa vår nations liv vid Frankrike. Det svensk-franska
allianssystem, varom så mycket talats, tillhör en för länge sedan
avslutad epok, och det fick en snöplig ändalykt i Tilsitfreden.
Forssell varnar för att betrakta det storslagna och djupt
berättigade tyska enhetsverket med danska glasögon; »vi måste», säger
han med en fyndig vändning, »betrakta historien ur en högre
synpunkt än den som vanns från Dybbölsskansarnas ruiner».
Ännu orimligare är det att tillägna sig fransmännens syn på det
tyska problemet. När man talar om tyskt nationalhögmod, så
glömmer man, att det finns ett mycket äldre, en fransk
chauvinism, med dess tal om »la grande nation», om den romanska
stammens höga kallelse på jorden, om de strålande principerna
av år 1789. Det stora kruxet för Forssell är Nordslesvig — det
är historien med Nordslesvig, som enligt hans mening enbart
förklarar den hastiga omsvängningen hos ett förut mot Tyskland
välsinnat folk. Vi som äro Tysklands vänner — säger han —
ha här att tillropa det ett giv akt på den väg, som leder till
fördärvet. Men vi måste också varna Danmark för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
