Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15 jan. 1929 - Den jugoslaviska diktaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cheferna för den kroatiska koalitionen höllo ihop om sitt krav på en
fullständig revision av författningen, och då de övriga partierna icke
ville godkänna deras villkor och en parlamentarisk lösning av krisen
alltså hade ytterst små utsikter att medföra ett avgörande i den mest
brännande frågan, beslöt konung Alexander sig resolut för att suspendera
författningen och tillsätta en utomparlamentarisk regim. I spetsen för
denna kungliga regering ställdes general Zivkoivć, en konungens specielle
förtroendeman. Anmärkningsvärt är emellertid, att den även omfattar
politiker från skilda läger, dock ej från kroatiska koalitionen. Koroseć
har där sin plats, liksom förutvarande konseljpresidenten Usunović.
Som utrikesminister kvarstår från förra ministären Marinković, som
dock på grund av sjukdom åtminstone tillsvidare behöver en
ställföreträdare.
Får man tro de första rapporterna, skulle diktaturen ha hälsats med
sympati från de mest skilda håll. Missnöjet med de ofruktbara
inrepolitiska striderna har slutligen blivit så allmänt, att man för utsikten
att komma till uppgörelse bortser från sättet, varpå den skall uppnås.
De utfärdade förordningarna om förenings- och församlingsfrihetens
inskränkning, presslagarnas skärpning, de politiska organisationernas
upplösning ha visserligen redan något minskat den första belåtenheten, men
man synes dock alltjämt ha en känsla av att en kraftåtgärd var av
behovet påkallad. Splittringen mellan de två stora nationerna inom
Jugoslavien har i själva verket varit en källa till oro och svaghet.
Om också striden i allmänhet betecknas såsom en kamp mellan serber
och kroater, torde motsättningen kanske riktigare sägas gälla det gamla
Serbiens serber och de nyförvärvade områdenas jugoslaver, de s. k.
pretchani (»som bo på andra sidan»). De senare, vana vid den
österrikisk-ungerska förvaltningen, gilla icke den hittillsvarande regimen. Den
har varit ineffektiv och särskilt gynnsam för det serbiska folkelementet.
Frånsett den religiösa skillnaden mellan de romersk-katolska kroaterna
och de ortodoxa serberna spåras en kulturell skillnad mellan en mera
europeiskt betonad och en mera Balkan-orienterad befolkning. Radić
med sina tämligen robusta manér brukade själv nedlåtande tala om
sin kamp mot den enligt hans mening omoraliska och kulturlösa
»balkanismen», varav skupsjtinamordet den 20 juni torde kunna sägas vara
ett utslag. Redan under de första förhandlingarna i Genève 1918 om
den jugoslaviska statens bildande kunde man skönja denna uppfattning
av Serbien och Kroatien såsom nästan två skilda världar. Den första
överenskommelsen gick också ut på att de habsburgska landsdelarna
skulle förenas med Serbien i en dualistisk statsform, fast den
dåvarande konseljpresidenten Pasić i sin iver att skapa ett storserbiskt rike
sedan icke ville lyssna på det örat. Nu står man efter 10 år ungefär
på samma punkt som i Genève. Den kroatiska koalitionens resolution
från i höstas riktar sig ej direkt mot 1918 års proklamation av serbernas,
kroaternas och slovenernas enighet, även om Radićgruppen ibland driver
det kroatiska frihetskravet så långt, att endast en personalunion med
Serbien säges vara önskemålet. De mera moderata demokraterna under
Pribićević reagera däremot mot en dylik separatism. De hålla på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
