Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15 jan. 1929 - Manövrer kring Kellogpakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgavs. En annan angreppspunkt var, att fördraget, rätt tolkat, just
ej hade någon nämnvärd betydelse, men att man i Europa trodde sig
pålägga Amerika åtminstone en moralisk förpliktelse att ej, när
Nationernas förbund genom ekonomisk blockad eller militärt inskridande
ingripit mot en fredsbrytare, göra dylika sanktionsåtgärder maktlösa
genom att propsa på sin rätt till fri handelsförbindelse även med en
sådan stat. »Vi kasta», utropade senator Reed, »blott en slängkyss
till Europa, och om vi nu skola kasta denna slängkyss, så måste vi
åtminstone göra det fullt klart, att den inte förpliktar till äktenskap».
Lika litet finge Kelloggpakten om krigets bannlysning hindra
tillgodoseendet av det amerikanska sjöförsvarets krav. Hela december
månad igenom manövrerade Kelloggpaktens och kryssarbillens anhängare
mot varandra om första platsen på senatens föredragningslista.
Senator Hale, kryssarbillens främste förespråkare, måste omsider släppa
fram Kelloggpakten till tidigare detaljbehandling, och nu gäller det om
krigets bannlysning skall med fördel kunna anföras som argument
för minskning av antalet kryssarenybyggnader från av
representanthuset beslutade femton nya 10 000-tonskryssare (jämte ett stort
hangarfartyg) till tio eller fem kryssare. Kanske ingick även denna fråga
i senatens korridorköpslagan om Kelloggpakten.
Det långa dröjsmålet med paktens ratificering gav
sovjetdiplomatien anledning till en rätt besynnerlig manöver. Den 29 sistlidne
december tillställde Litvinov polska sändebudet i Moskva en not, vari
han göt strida fredstårar över dröjsmålet och föreslog, att åtminstone
Polen och Ryssland, som ju bägge notificerat sin anslutning till
pakten, skulle för sin del förläna den omedelbar rättskraft. Andra
stater kunde därefter ansluta sig till det protokoll härom Litvinov lät i
koncept åtfölja sitt förslag. Moskvaregeringen upplyste, att den
samtidigt tillställde Litauens regering samma förslag. Detta oväntade
ryska initiativ försatte polska regeringen i ett obehagligt dilemma.
Den hade tidigare avböjt ett ryskt förslag om att ingå ett s. k.
»non-aggression-fördrag», d. v. s. avtal om ömsesidig förpliktelse att ej
under någon förevändning angripa den andra kontrahenten. En ny
polsk vägran kunde lätt inge misstankar om hemliga krigsplaner och
sätta ny fart i den ryska propagandaförkunnelsen om att den
fredsälskande proletärstaten hotades av fara för en allmän kapitalistisk
krigsoffensiv. Emellertid anade man i Warschau instinktivt en fälla
i det ryska förslaget, allrahelst som det praktiska behovet av en ny
fredspakt just nu, några få veckor eller månader innan Kelloggpakten
kunde beräknas träda i kraft, föreföll minimalt. Ryssarna hade
synbarligen några bisyften, och allmännast gissade man på att de ville
pröva hållfastheten av det polsk-rumäniska försvarsförbundet. Lovade
Polen på egen hand att aldrig gå till krig mot Ryssland, så måste
ju detta i Rumänien tolkas som ett försvagande av tidigare polska
utfästelser att bistå Rumänien i händelse av ett ryskt försök att med
våld återförvärva Bessarabien, som Moskvaregeringen aldrig formligen
avträtt. Misstänkt föreföll även, att man i Moskva endast vände sig
med sina fredsavtalsförslag till Polen och Litauen, men ej ävenledes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
