Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Utrikespolitik och statskonst. Av Yngve Lorents - G. G. Westman: Utrikespolitiska silhuetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därigenom nå den friskhet i omdömet och den pregnans i karaktäristiken,
som skulle vara otänkbara hos en mindre realistisk bedömare.
Med det praktiska syftet att upplysa sina läsare om den nutida
storpolitikens centrala problem och genom klarläggande av deras ledande
grundtankar skapa förutsättningar för ett riktigare bedömande av vår
egen tid riktar författaren oförskräckt ett skarpt angrepp mot
demokratiens förenkling av fredsproblemet, »det mest komplicerade av alla
tidsproblem». Han tror icke på att freden tryggas blott genom
överenskommelser i fördragsmässiga former, han reagerar mot försöken att
passa in utrikespolitiken i ett folkrättsligt system. Ett aldrig så
högtidligt beseglat fredsfördrag kan icke hindra, att stridiga intressen skapa
nya konflikter mellan ett par nationer och därmed också ny krigsfara.
Vad det därför i främsta rummet gäller är att i tid söka avlägsna
orsakerna till dylika konflikter. Detta är statskonstens uppgift. Westman
önskar en renässans av den numera tillbakasatta statskonsten, som han
betecknar som »den viktigaste funktionen i förhållandet mellan stater,
om den utföres med ansvar och med fredens upprätthållande i sikte».
Med den ytlighet i utrikespolitiska frågor, som kännetecknar demokratien,
sammanhänger dess uppfattning av Nationernas Förbund såsom en
institution med alldeles särskilda kvalifikationer att taga hand om det
fredsarbete, som den gamla diplomatien icke mäktat slutföra. Det har
måhända legat nära till hands för demokratien att bortse från att krig
utbrutit även på folkviljans bud under de förkättrade yrkesdiplomaternas
motstånd. Man har haft lätt att se alla krig, som diplomatien icke lyckats
förhindra, men man har glömt hur många gånger den lyckats. Genom
Nationernas Förbunds tillkomst skulle nu ett specialorgan för
fredsarbete finnas att vid behov tillgå, överlägset allt vad hittills varit
tillgängligt i branschen. Westman är långt ifrån att förneka, att förbundet
har stora förutsättningar att tjäna fredens syfte. Men det kommer icke
att göra det i egenskap av en areopag med anspråk på att vara en hög
instans för objektiv rättvisa. Blir det däremot ett statskonstens organ,
som tar till sitt mål att med förutseende undanröja konfliktanledningar
och att på underhandlingens väg kompromissa sig fram mellan olika
makters intressekrav och aspirationer, kan förbundet utan tvivel i hög
grad bidraga till den pacifismens frammarsch, som är ett
allmänmänskligt önskemål.
Sedan förf. i ett inledningskapitel givit en analys av den nutida
storpolitikens gång, övergår han till att teckna dess historiska bakgrund.
Även här fullföljer han ett praktiskt syfte: en sådan historisk
tillbakablick är nödvändig för att förstå och bedöma det nuvarande Europa.
För Westman står det nämligen klart, att det råder en utpräglad
kontinuitet inom storpolitiken. I motsats till de små länderna, vilkas
utrikespolitik huvudsakligen bestämmes av självbevarelsedriften, ha
stormakterna en mängd intressen att tillvarataga, som uteslutande tjäna
stormaktsställningens upprätthållande. Dessa intressen växla icke med
regeringarna. Deras hävdande är en naturlig plikt för såväl konservativa
som radikala och de ge åt vederbörande makts politik en
huvudinriktning, som har något av ödesbestämdhet över sig. Stormaktspolitiken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
