Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Lorenzo Hammarsköld på den politiska vädjobanan. Av Erik Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagt eller ens med skymten af skäl försökt att antyda, det jag
någonsin drifvits till mina yttranden eller handlingar af
individuella considerationer» (dec. II, s. 151). Granskaren kunde kanske
hava ett och annat att säga om denna självkarakteristik, men den
må gälla för vad den kan. Yttrandet var Hammarskölds sista
under denna riksdag, som blev hans sista. Redan 1827 avled han,
i sin bästa mannaålder.
Avsikten med denna lilla studie har, såsom nämnts, icke varit
att giva en allsidig teckning av Lorenzo Hammarskölds bana å
ståndsriksdagen. Vi ha medvetet utsöndrat den rent politiska
linjen därav. Äger denna då, kan man fråga sig, ett sådant intresse
i och för sig, när Hammarsköld dock i detta avseende ej spelade
någon som helst roll? Knappast, frånsett den rent biografiska
synpunkten. Men Hammarskölds politiska kurva återger i
schematiskt förenklad form en hel generations — undantagen
bekräfta blott regeln. Hans korta, spårlöst förrunna inlägg i tidens
brännande representationsfråga vid riksdagarna 1809 och
1817—18 beteckna i själva verket de två politiska poler, mellan vilka
samtidens ledande unga generation arbetade sig fram.
Hammarskölds fall är typiskt, och hans utveckling bildar ett lätt klarlagt
skolexempel. De unga tyska nyromantici svärmade under
1790-talet för franska revolutionens tändande frihetsparoller, för att så
småningom, under trycket av inre och yttre upplevelser eller
litterära impulser, skapa den romantiska statsåskådning, varur
bland andra den heliga alliansens män kunde hämta stöd för
sina maximer. Våra egna romantikers politiska utveckling
erbjuder en parallell till mästarnas, med den väsentliga skillnaden
dock, att de våra kunde hämta färdigt vad de önskade och
behövde av den nya statsläran. Härmed skall ingalunda vara sagt,
att ej vår egen konstitutionella utveckling och främst 1809—10
års grundlagsverk erbjödo impulser till självständigt tänkande.
Men de stora ledande idéerna voro sådda förut.
Utvecklingsgången är för övrigt typisk även för romantikerna mer eller
mindre närstående andar. Vi nämna blott Tegnér och Geijer, Järta
och Hartmansdorff. Vare det fjärran att ställa Lorenzo
Hammarsköld i linje med dessa! Hans politiska omvandling skedde i
studerkammarens lugna ro utan större kontakt med livets realiteter
och säkerligen utan vånda och själsstrider. Han läste sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
