Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ledningen av krigsförvaltningstjänsten. Av kapten John Åstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket förutseende den svenska krigsledningen förstod att
säkerställa truppernas behov. Då Sverige sedermera deltog i 30-åriga
kriget och armén till stor del utgjordes av utländska legoknektar,
övergick man emellertid även inom den svenska hären till att
använda kontinentala förebilder för förvaltningstjänstens ordnande.
Gustaf II Adolf baserade dock i stor utsträckning icke blott
materiel- och ammunitionsersättningen utan även
livsmedelsanskaffningen på tillförsel, och härigenom blev det honom möjligt att
— liksom även Wallenstein — förflytta sin armé genom sådana
områden, som hans motståndare på grund av de knappa
ortstillgångarna icke kunde beträda. Genom att samtidigt högsta
ledningen av förplägnads- och tillförseltjänsten låg i den operativa
ledningens hand kunde full överensstämmelse åstadkommas
mellan operationerna och förvaltningstjänsten, ett förhållande som i
väsentlig grad bidrog till att säkerställa framgången. Under Gustaf
II Adolfs tid grundades även som bekant ett centralt ämbetsverk
— krigskollegium — med uppgift bland annat att inom landet
anskaffa för krigsmakten erforderligt behov av
utrustningspersedlar samt materiel av allehanda slag.
Sedan härarna efter 30-åriga kriget betydligt ökat i styrka,
framträdde även inom övriga europeiska arméer nödvändigheten av
att skapa en fast organisation av förvaltningsväsendet. Härvid
slopade man helt det förutvarande s. k. rekvisitionssystemet och
övergick i stället till principen att basera truppernas underhåll
uteslutande på tillförsel från bakom fronten upprättade magasin
och förråd. I förplägnadshänseende var ett dylikt tungrott system
en black om foten på krigsledningen, i det att det omöjliggjorde
snabba operationers utförande. Krigsföretagen under denna tid
togo därför ofta formen av långvariga belägringar utan att leda
till nämnvärt resultat för den anfallande parten. Vad som
ytterligare bidrog till att hämma krigsrörelserna var det förhållande,
att de civila förvaltningsmyndigheterna i hemorten, vilka även
under krig utövade högsta ledningen av förvaltningstjänsten, icke
mäktade att på ett tillfredsställande sätt ordna tillförseln i
överensstämmelse med de operativa kraven. Visserligen stod i
allmänhet till en överbefälhavares förfogande ett s. k.
krigskommissariat, men i realiteten var denna fältförvaltningsmyndighet
bunden vid de centrala hemortsmyndigheternas anvisningar. Det gick
t. o. m. så långt, att överbefälhavaren icke en gång tilläts disponera
de förråd, som hans egna trupper erövrat från fienden. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
