Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1928 - Den nya franska ministärens politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. v. s. utan den påtryckning på kammaren, som skulle ha legat i de
båda artiklarnas kvarstående i själva budgeten.
Hela december månad upptages av budgetsdebatterna och — om tid
därtill kan vinnas — frågan om de utomlands missionerande
kongregationerna. Vid sidan därav fortgå förberedelserna för den
expertkonferens, som skall inleda de nya skadeståndsförhandlingarna, och
dessutom har en i och för sig rätt banal mordaffär ställt
bräckligheten av den officiella fransk-italienska vänskapen i bjärt belysning.
Vid sitt första framträdande inför deputeradekammaren fick
ministären sitt förtroendevotum med 330 röster mot 129. Nästan hela
det radikala partiet avhöll sig från att rösta. Partichefen Daladier
dolde ej sin misstro, men han vågade ej påtaga sig ansvaret för
budgetsbeslutens försenande och ville väl ej heller låta all världen se,
huru djupgående partiets inre söndring var. I längden kunde
emellertid ej denna strutstaktik fullföljas. Under behandlingen av
krigsministeriets budget hände det flera gånger, att Poincarés och
krigsministern Painlevés program kom att framstå i rak motsats mot de
radikala partibesluten i Angers, och då blev en kraftmätning vid
voteringsurnan oundviklig. Intressantast av dessa omröstningar var
den som gällde socialdemokraten Renaudels förslag att remittera hela
militärbudgeten till finansutskottet. Daladier stödde Renaudel, och ett
tillfälle erbjöd sig att återuppbygga den gamla kartellen mellan
radikaler och socialister, »fruktbärande samverkan», som ett av den
svenska Staaff-politikens slagord lydde. Vid voteringen vägrade halva det
radikala partiet i vändningen: 61 radikala röstade mot, 55 för
regeringen och 4 nedlade sina röster; regeringen segrade med 388 röster
mot 189. Socialistledaren Léon Blum efterlyste i Populaire »med
melankolisk besvikelse» den oppositionella kraftansträngningen från
kongressen i Angers. »Det blir», skrev han, »svårt att tala om ett
minimumprogram som underlag för en radikal-socialistisk entente, när
hälften av radikalerna visar sig fientlig mot sitt eget program».
En pikant intermezzo inträffade vid behandlingen av det syriska
mandatområdets militärbudget. En socialist yrkade i
demonstrationssyfte rent avslag på detta budgetskapitel; regeringen borde underrätta
Nationernas förbund, att Frankrike avstod från det syriska mandatet.
Poincaré genmälte, att man därmed skulle svika påtagna
lojalitetsförpliktelser mot den infödda befolkningen i Syrien och på Libanon.
För övrigt skulle N. F. ej få svårt att finna ny mandatär. »Fruktar
Ni inte», frågade han förslagsställaren, »att en dag makter med
imperalistiska tendenser installera sig ibland och söka behärska de folk,
som vi nu beskydda?» Vem som avsågs med dessa ord, var ej svårt
att gissa, och de åtföljdes dagen därpå av häftiga indignationsutbrott
i hela den italienska pressen. »Imperialist» är ju ett skymford, som
de allierade förr i världen förbehöllo åt tyskarna och aldrig officiellt
använde om någon vapenbroder i rättens stora krig mot imperialismen.
Poincarés lilla oförsiktighet blev desto mera uppmärksammad i
Italien, därför att den kom just i ett ögonblick, då den italienska
allmänheten var upprörd över en Parisjurys släpphänthet mot en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
