Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1928 - Balkanhärvan och världskriget - Den nya franska ministärens politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhand utlovats, icke liknade dem från 1814 och 1815, så länder detta
icke till de förras beröm — satsen är icke ny, men det är mera ovanligt
att höra den urgeras från sådant håll. Vad särskilt den macedoniska
frågan beträffar, vill Lamouche göra gällande, att den på grund av
de nya serbiska och grekiska makthavarnes intoleranta politik råkat i
ett ännu sämre läge än under den turkiska regimen. Det är ju möjligt,
att hans bulgariska sympatier i denna onekligen sällsynt invecklade
fråga föra honom för långt. Att jäsningen fortfar, så mycket är i
alla händelser säkert. »Den inre revolutionära organisationen», som
för 35 år sedan såg dagen i den lilla macedoniska staden Resen och
vars terroristiska verksamhet Lamouche på nära håll haft tillfälle att
följa och icke utan en viss respekt skildrar, lever ännu kvar och
uppoffrar alltjämt »andras liv lika lätt som de egna». Mord följer på
mord, och Macedoniens underliga patrioter mörda icke blott fienderna
till sitt folks frihet, utan ock varandra på grund av olika meningar
om vägen till denna frihet.
De engelska och franska regeringarna hade fullgoda skäl, då de i
augusti detta år hos den bulgariska regeringen fordrade den
revolutionära organisationens upplösning. Tanken förefaller dock en smula
naiv. Det är visserligen möjligt, att ministerpresidenten Ljaptsjev —
själv en macedonier från Resen, men också en bland undertecknarna
av vapenstilleståndet i september 1918 — gärna skulle ha velat kunna
efterkomma de båda stormakternas krav. Krigsministern Volkov satte
sig emellertid på tvären, det blev ministerkris — och den slutade på
ett sätt, som måste tilltala vår C. G. Ekman: hela ministären satt kvar.
Om den ställde sig stormaktskravet till efterrättelse eller icke, kan vara
skäligen likgiltigt. Även om regeringen i det nutida Bulgarien skulle
på allvar vilja upplösa den macedoniska organisationen, skulle den ej
kunna det, ty denna är förmodligen den starkare av de två. Stambolov
kunde på sin tid hålla de macedoniska oroselementen nere, men det
kostade också hans liv.
Lamouche anser, att så länge man icke tar någon hänsyn till den
enligt honom trots alla krig och fördrag outplånliga nationella enheten
mellan Macedoniens och det bulgariska rikets folk, så länge förblir den
macedoniska frågan en oroskälla för hela Europa. Det är visserligen
möjligt, att den förbleve detta, även om man toge en sådan hänsyn.
I varje fall lära emellertid icke de missförhållanden på Balkan, som
ententepolitiken hjälpt till att stärka eller befästa, bli botade genom
diplomatiska föreställningar, om än så väl grundade, allra minst om
de huvudsakligen riktas till den för tillfället lidande och maktlösa
parten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
