Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Charles Dickens i ny belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 569
utom ganska tråkig. Flera av personerna äro rena dockor — icke
levande varelser av kött och blod. Om det ej varit för det
intressanta ämnets skull, hade säkerligen boken ej väckt något uppseende.
De äkta Dickensbeundrarna skumma emellertid av raseri. Icke
minst indignerad är Charles Dickens’ son, den snart åttioåriga sir
Henry Dickens, en av domarna vid Old Bailey. Han har givit luft
åt sin indignation i ett par intervjuer och lär förbereda en
vederläggning. I en av intervjuerna fäller han till och med det
yttrandet, att, om Ephesians bok utkommit för en generation tillbaka,
skulle han eller en av hans bröder ha fröjdat sig med att ha piskat
upp författaren.
Ephesians grova karikatyr av Dickens kommer snart att spårlöst
försvinna i glömskans flod. Av helt annat värde är den biografi av
Dickens, som Ralph Stråas i dagarna utgivit. Han har delvis förnyat
och fördjupat bilden av Dickens, men han har gjort det sine ira et
studio. Många av Dickens’ beundrare ha sökt arbeta fram en bild av
honom uteslutande som en gammal vänlig jultomte och ivrig
filantrop, men Dickens var en människa på gott och ont och hade många
sidor. Om en vän eller en bekant sökte hans pekuniära hjälp, kunde
han bortkasta timmar av sin dyrbara tid och söka över hela
London för att skaffa honom någon sysselsättning, men han skildes
aldrig från ett pund. Helt annorlunda förhöll sig Thackeray i samma
belägenhet. Han grep strax efter sin ofta rätt hårt anlitade börs —
men det skulle aldrig fallit honom in att därutöver göra sig minsta
besvär.
Liksom de flesta skalder var Dickens ytterst känslig och retlig och
blandade ihop verklighet och fantasi. Särskilt mot slutet av sitt
liv var han väl knappast fullt normal utan levde nästan i
hallucinationer, inbillade sig därför ofta saker och kunde vara orättvis och
oresonlig i sina omdömen. Han kände sig ofta förfördelad, blev
våldsam i sina utbrott och hade många stridigheter med sina förläggare, men
man får ej glömma att dessa icke heller på den tiden voro några
änglar. Hans äktenskap var icke lyckligt, men detta berodde
uteslutande på att makarnas lynnen ej passade tillsammans, icke på någon
otrohet å Dickens’ sida. »Allt annat är prat och lögn», yttrade
Carlyle, som kände honom intimt och förstod honom som den ene
skalden den andre.
Straus söker icke ge någon ny belysning av Dickens’ arbeten, han
dröjer uteslutande vid hans liv och personlighet. På det sättet är
det naturligtvis omöjligt att ge en slutbild av en författare, lika litet
som det skulle vara möjligt att skildra en fältherre genom att
berätta hans privata kärleksäventyr men icke nämna ett ord om hans
fältslag. I biografiskt avseende innehåller Straus’ arbete många nya
och intressanta fakta, särskilt angående barndomen, förhållandet till
fadern och till Maria Beadnall samt separationen från hustrun.
Personligen var Dickens djupt upprörd över fadern, emedan denne
placerat honom, endast tio år gammal, ensam och övergiven i en
blanksmörjeaffär i det stora London. Han tyckte icke heller om att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
