Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1928 - Poincaré och »svarta veckan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avgörande inflytande på ministären Vivianis hållning under julikrisen
1914. Under den av väntan och spänning fyllda hemfärden från
Ryssland utövar han med sitt kyliga patos en lugnande verkan på den
uppjagade och obalanserade Viviani, som nervöst trampar däcket på
slagskeppet La France och med jämna mellanrum i samtal med presidenten
finner utlösning för sin ängslan. De stora politiska riktlinjerna
uppdragas av Poincaré och Viviani i fullt samförstånd. Poincaré genomdriver
ofta ändringar i regeringens skrivelser. När Isvolski natten till den 2
aug. uppsöker Poincaré för att meddela, att Tyskland förklarat Ryssland
krig, och frågar vad Frankrike skall göra, säger Poincaré genast vad
han tror, att regeringens beslut skall bli, och det blir så. Icke torde
han ha haft några större skäl att känna sig åsidosatt, åtminstone inte
ännu. Den tiden kom kanske senare, då med Clemenceaus tillträde
till makten en annan stark vilja trädde i friktion med hans egen.
För ett par år sedan började Poincaré utge ett stort arbete, Au service
de la France (tidigare anmält även i Svensk Tidskrift), vilket av titeln
att döma närmast var tänkt som en självbiografi men i utförandet blivit
en till självförsvar gjord skarp vidräkning med både yttre fiender och
inhemska motståndare. Den senast utkomna fjärde delen behandlar 1914
års händelser fråm till världskrigets utbrott. Poincaré har för sin
framställning valt en blandform av dagbok och krönika. De egna
upplevelserna ha satts i direkt samband med de först senare kända viktigaste
händelserna på andra storpolitiska brännpunkter. De egna
åtgörandena försvaras och prisas, de andras insatser kritiseras. Han utskiftar
sitt ogillande med stark beräkning av effekten. De blivande
bundsförvanterna få sitt men med hovsamhet, i fråga om fienderna övergår
kritiken till anklagelse och dom: »De skyldiga äro den österrikiska
regeringen, som förklarade krig mot Serbien, och den tyska regeringen, som
förklarade krig efter vartannat mot Ryssland och Frankrike och som
nu kränker den belgiska neutraliteten». Häremot ställes såsom kontrast:
»Ingen av de franska politikerna har något att förebrå sig. Ministrarna
i juli 1914 eller förutvarande ministrar, alla som haft Frankrikes öde
i sina händer, kunna framträda med högburet huvud inför historien.
Icke ett enda ögonblick ha de förrått fredens sak; icke ett ögonblick ha
de förbrutit sig mot mänskligheten (l’humanité)».
Den anklagande delen av Poincarés bok skall, ehuru den är den
kvantitativt största, här förbigås. Den är byggd på förut bekant
material, som den dock knappast förmått avvinna några märkligare nya
aspekter, ehuru en kritisk granskare på åtskilliga punkter uppkallas
till gensagor. Av allmännare intresse är Poincarés skildring av sitt eget
lands och dess blivande bundsförvanters politik. Han döljer icke sin
missräkning över England, vars obestämda hållning enligt hans
övertygelse i högsta grad försvårat krisens fredliga avveckling. I ett tidigare
band har Poincaré skildrat fransmännens ivriga försök under åren före
kriget att förmå England att ge Frankrike bestämt löfte om hjälp i
händelse av ett tyskt anfall. Trots ambassadören Cambons enträgenhet och
Greys sympatiska hållning hade alla dessa strävanden strandat på
Englands obenägenhet att binda sig. Det må vara Poincaré förlåtet, att då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
