Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En märklig essaysamling. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 LITTERATUR
sitt antydande av problemlägena. Någon gång synes mig dock Harrie
bli en smula poserande, då han inför en säkert därmed oftast mycket
lätt vunnen publik avvisar de lärdes hypoteser. »Ärligt talat» — som
Harrie säger då han på ett ställe efter min mening riktigt betonar
omöjligheten av att kronologiskt fullt fixera vissa författningsändringar i
Aten — »ärligt talat» är det en lite’ lättköpt effekt, man vinner, då
man så där på öppen gata släpper taget och låter ett visst sken av
verklighetsfrämmande spetsfundighet falla över detaljforskarna, som
bli på platsen. Också den, som med lidelse älskar klarheten och
strävan att ej låta det hypotetiska förvanska det vissa, vi ha kvar, måste
dock säga sig, hur mycket de djärva försöken att komma vidare betyda.
Och framförallt måste man då akta sig att släppa taget för tidigt! Och
det gör efter min mening Harrie i alldeles påfallande grad beträffande
det grekiska dramats äldre historia i Aischylos-essayen (sid. 50). Om
våra möjligheter att nå fram till det litterära skapandets djupaste
mysterium må man döma på olika sätt. Där tror jag, att Tegnérs snillrika
ord om Apollons jakt efter Dafne i Epilogen vid promotionen 1820
alltid skall komma att slå in »det flyr ... för vishetens och sångens
vän på jorden». Och söker man — vilket man väl måste göra — att
quand méme fånga det, så bör man nog på förhand veta, att det
troligen kommer att växa bark kring stammen, så som kring Dafne
då hon uppnåddes av Apollon och blev ett träd; på sin höjd kan
man väl hoppas med Tegnér, att »Dafnes hjärta klappar under
barken». — En alldeles annan sak äro emellertid forskningarna angående
tragediens så att säga formella historia och vårt material för kunskapen
om den. Harries effektfulla sammanställning med psykoanalytiska
försök förefaller mig därvid ytlig, såtillvida som det är väsensskilda saker
att söka nå skapandets innersta väsen och att söka rekonstruera
konstartens yttre historia. Och vad vår möjlighet att göra detta sistnämnda
beträffar, synes mig Harries negativa omdöme sid. 50 oantagligt för en
var, som arbetat igenom det bevarade materialet så som det till
exempel är sovrat av Kranz i hans utmärkta uppsats i Neue Jahrbiicher 29
(1912).
I någon mån kunna generella uppgivanden som de här berörda verka
lätt missvisande angående visshetsgraden hos det sedan godtagna, ty
det finnes nog här och var också i en så återhållsam bok som Harries
dunklare uppställningar än t. ex. de fragment av kunskap om den äldre
tragedien, som han med en väl flott gest vrakar jämte Aristoteles och
all möjlig modern forskning. Ett exempel! Harrie belyser alldeles
briljant Thukydides’ ställning som föregångsman vid skapandet av attisk
litterär prosa. Han framhäver också det ofrånkomliga faktum att
Thukydides’ egen personliga stil ej vann efterföljd. Den hade tydligen
uttömt sina möjligheter. Den attiska prosan gick andra vägar hänemot
större klarhet och lätthet, hänemot Isokrates’ »lena böljande svada»,
för att låna Harries utmanande karakteristik. Man skulle för att belysa
sakens rent formella sida kunna jämföra med D’Annunzios på en gång
beundrade och dock numera helt antikverade stil och dess ställning till
modern italiensk prosaskrivning. Harrie går emellertid vidare och slu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
