Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Våra domkapitel. Av Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 YNGVE BRILIOTH
Det är ganska klart, att en förordning, som var föråldrad år
1687, icke kan svara mot nutidens krav. Den divergens mellan
kyrka och skola, som redan vid 1600-talets slut gjort sig
märkbar, har alltmer trätt i öppen dag. Av den befattning med den
högre skolans angelägenheter, som då gav anordningen ett visst
berättigande, kvarstår nu endast obetydliga rester. För
behandlingen av de folkskolärenden, som alltjämt passera domkapitlen,
ha läroverkslektorerna knappast några särskilda kvalifikationer.
Skolarbetets ökade intensitet ger dem allt mindre tid och intresse
till övers för den biuppgift, som medlemskapet i domkapitlet
utgör. Ej ens den djupaste förutsättningen för fruktbart
deltagande i stiftsstyrelsen — en förutsättning, som var självklar på
det gamla statskyrkodömets tid: en kristen världsåskådning, som
i främjandet av kyrkans verksamhet ser en medborgerlig plikt,
— kan numera med säkerhet påräknas. Förvisso nedlägges än i
dag av mången lekmannalektor ett plikttroget och värdefullt
arbete i domkapitlen. Att så hopplöst föråldrade institutioner som
lektorskapitlen dock ännu i dag kunna åtminstone hjälpligt
fungera, är ett av de bästa exemplen på den svenska
ämbetsmanna-traditionens fasthet. Att det hela dock fungerat något så när —
ofta säkert främst tack vare biskopens energi och frånvaron av
motstånd från kapitlets sida mot hans sakkunniga förslag —
har nog varit ägnat att hos kyrkans män något fördunkla blicken
för lägets oefterrättlighet. Det är dock icke obekant, hur i
enstaka fall en kristendomsfientlig lektor satt som sin egentliga
uppgift att försvåra biskopens arbete till stiftets fromma. Att,
som nyligen skett i Växjö och tidigare i Visby, stiftsledningen
kan komma att automatiskt tillfalla äldste lektorn — oavsett
dennes kvalifikationer för uppgiften — är ett tillstånd, som icke
är förenligt med kyrkans värdighet och sanna intresse. En icke
oväsentlig del av domkapitlens uppgift är att avge yttranden
över förslag till ändring av kyrkans böcker. Matematiklektorerna
i Luleå och Karlstad i all ära, men vilka speciella förutsättningar
ha de att uttala sig om kyrkans liturgi?
Domkapitelsförordningen av 1687 medförde ett starkare
betonande av domkapitlens dömande och reglerande uppgift på
bekostnad av det positiva initiativet och den andliga ledningen.
En jämförelse med vissa av de äldre formse consistorii
är härvidlag belysande. Tvivelsutan var det en riktig känsla av
den andliga ledningens övervägande betydelse — vad som här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
