Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Demokrati och regeringsmakt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATI OCH REGERINGSMAKT 397
Ett folk är ett väsen på gott och ont med nästan obegränsade
möjligheter i båda riktningarna. En svag och månghövdad
ledning har icke mod och förmåga att på allvar taga ut det goda.
Under det eviga grälet och striden om rösterna förfalla ledarna
och än mera deras underhuggare alltför lätt till att smickra de
lägre instinkterna, söva ansvarskänslan, men uppegga för att icke
säga upphetsa egoismen, kravet på alltjämt ökade förmåner och
rättigheter utan motsvarande plikter — för att sedan själva stå
bundna av de onda krafter de frammanat. Rent ut sagt anser
jag tidens mest upprörande fenomen vara demokratiens grova
förbiseende av den löftes- och trösterika psykologiska sanningen,
att ett folk också kan samlas i bärandet av gemensamma tunga
bördor för gemensamma höga mål. Den samlingen kan endast
en stark ledning åstadkomma, och därför är den framför allt
nödvändig.
En stark ledning kan naturligtvis icke åstadkommas
huvudsakligen genom något yttre arrangemang, någon behändig
författningsändring, ehuru även det hjälpmedlet måste till
åtminstone hos oss. Främst kräves det något vida svårare,
demokratiens självbesinning. Skall svenska folket visa sig moget för
denna akt av självbevarelse? Jag tvivlar icke på, att det svåra
kravet en gång kommer att fyllas, men nog kommer det att sitta
hårt åt och kräva många ledsamma erfarenheter. Jag har redan
antytt, att bland vårt folks mindre goda förutsättningar för
självstyrelse tyvärr ingår en stark, historiskt betonad fruktan för att
låta riksdagsarbetet ledas av regeringen. Djupare erfarenhet om
sådan ledning saknas alltså. Dels på grund härav och dels på
grund av riksdagens lokalt-folkliga sammansättning har det ju
visat sig utomordentligt svårt att inom den uppdraga ett
tillräckligt antal kvalificerade ledarepersonligheter. Denna obehagliga
och högst betänkliga sanning bör ej förtigas, så mycket mindre
som det från vissa synpunkter naturliga kravet på regeringens
rekrytering huvudsakligen bland riksdagsmän blir mer och mer
bestämt. Men allt tal om en kraftig ledning blir prat, om icke
ledaregruppen består av personligen högt kvalificerade män.
Ett svårt hinder för en stark ledning ligger givetvis också i
demokratiens naturliga men olycksaliga lust att sig själv till
försvagande tränga in på alla upptänkliga områden, även sådana
där den saknar all kompetens. Den växer icke minst inom
riksdagen som en svampbildning över alla slags ärenden. Här borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
