Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Demokrati och regeringsmakt. Av Tom Forssner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 TOM FORSSNER
man får icke glömma, att systemet lika bestämt hävdat denna
sats nedåt. Ledningen har aldrig varit sinnad att låta påtvinga
sig något uppslag. Angående egna planer kan den, om så kräves,
smidigt och intimt samarbeta med sina anhängare inom
parlamentet och i någon, ehuru ringa mån även med framskjutna
partivänner därutom. Man finner sig i skarp kritik, dock endast
på det förberedande stadiet, och resultatet av denna kan bliva,
att regeringen går med på rätt betydande jämkningar, eventuellt
till och med att den återtager något förslag, som icke synes kunna
få majoritet. Men däremot tror jag icke, att en engelsk regering
under parlamentarismens tidevarv någonsin av sina anhängare
låtit påtvinga sig ett förslag, som den icke ansett överensstämma
med landets intresse, bedömt enligt partiets principer, sådana
dessa tolkats av regeringen själv, eller vanligen t. o. m. av dess
få ledande män. För dessa principer har varje regering stritt —
och segrat eller fallit. När den stupat har den efterträtts av en
annan regering, som handlat efter alldeles samma metoder.
I hög grad karakteristiskt för denna ledningens maktkänsla
är det sätt, varpå man under parlamentarismens glansperiod såg
på partibildningen ute bland valmännen. Varken högerns eller
vänsterns ledning ville tolerera några starka fria partiföreningar,
som kunde känna sig själva som rättmätiga uttolkare av partiets
principer och därför falla på den idén att uppställa egna
programpunkter, kanske hela program. Den som intresserar sig
för saken kan i Karl Staaffs Det demokratiska statsskicket läsa
en lärorik skildring, hur det gick med Joseph Chamberlains
storstilade försök att organisera en radikal landsförening, avsedd att
påverka det stora moderpartiets kurs. Det gick utmärkt i början,
och föreningen växte sig hastigt stark. Men så fort den började
taga sig ton och framställa anspråk angående partiets politik,
ilade ledningen till och lyckades även snart taga gadden ur den.
Dock synes det härför varit nödvändigt att inkalla Chamberlain
i regeringen, där han var mindre farlig. Föreningens tjänstemän
flyttades sedan från Birmingham, där organisationen haft sitt
säte, till London och fingo lokaler i samma hus som den
officiella partiorganisationen, där de vänligt men bestämt togos om
hand av regeringens partiinpiskare, the whips. Föreningen
ombildades till ett allmänt fårahus för hela partiet, och man
lyckades slutligen drilla det därhän, att den icke borde fatta andra
resolutioner än sådana, varom allmän enighet rådde. En pä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
