Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Aristoteles’ poetik på svenska. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 LITTERATUR
Norlind mekaniskt; han låter följaktligen Aristoteles förklara, att det
»väcker vårt beklagande», när det går en dålig människa efter förtjänst
(s. 28) och när en listig skurk själv blir överlistad (s. 38). S. 36 har
det fastslagits, att en diktare måste vara antingen rikt begåvad
(e u p h y é s) eller av svärmisk läggning ( m a n i k ö s). Övers,
fortsätter: »I förra fallet äro diktarna känsliga, i senare böjda för
överspändhet», men meningen är: den intellektuelle diktaren har gåvan av
smidighet (eiiplastos), den svärmiske förmågan av hänförelse ( e k s t
a-tikös). På nästa sida heter det i övers.: »då det förr fanns diktare som
fullt behärskade varje genre» i stället för »då det ju i varje särskild genre
funnits goda diktare». Att anföra flera exempel förbjuder utrymmet —
de möta annars i irriterande mångfald.
övers, har haft den prisvärda ambitionen att begagna levande
nutidsspråk, men ibland har han i denna sin strävan skjutit över målet och
råkat ut för anakronismer. Särskilt olycklig och onödig är den
omskrivning övers, använder s. 37 för det enkla begreppet »dramats förhistoria»:
»det som tankes ha skett innan ridån går upp för första gången.» Den
attiska teatern på Aristoteles’ tid hade verkligen ingen ridå, som fälldes
ned under mellanakterna. Lika missvisande är det, när övers. s. 40 f. döper
om Aristoteles’ grammatiska kategorier med namn ur den moderna
grammatiken. Termerna s yn de s mo s, årthron, önoma och p t ö s i s
motsvara ju ej alls de moderna begreppen konjunktion, artikel,
substantiv och kasus. Här hade ordagrann översättning, stödd av noggrann
utredning i kommentaren, varit det enda riktiga. Överhuvud är tolkningen
av facktermerna genomgående vag och osäker: öp si s betyder icke
»regi», utan »utstyrsel», töteratödes är icke »det groteska», utan
»det sensationella» (eg, mirakulösa) etc.
Norlind har försett översättningen med en synnerligen utförlig
kommentar. Det är endast att beklaga, att han överlastat denna med en
mängd mytologiskt och litteraturhistoriskt gemeingut, som dels är
överflödigt, dels lätt kunde ha ersatts med en generell hänvisning till
snart sagt vilken uppslagsbok som helst (exempelvis meddelas i anm. 35,
att Achilleus var »en av de mest framträdande hjältarna i trojanska
kriget»). Å andra sidan lämnar Norlinds kommentar alltför ofta läsaren
i sticket på de ställen där ingående kommentering verkligen är behövlig
och oersättlig.
D:r Norlinds Aristotelesöversättning, som av förlaget erhållit en
tilltalande utstyrsel, vittnar om ospart nit och levande intresse; dock synes
det anmälaren, som om översättaren hade gjort riktigare i att något
omsorgsfullare begrunda den varning, han själv i inledningen låter den
store Stagiriten utslunga mot kommentatorer och tolkare: N o Ii me
t a n g e r e!
Ivar Harrie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
