Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 20 maj 1928 - Ett stycke norrländsk kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 DAGENS FRÅGOR
Som så ofta, då fråga är om vår äldre inre historia, imponeras man
av förvaltningens kraft och systematiska målmedvetenhet. Har man
Linnés lappländska resa med dess (kanske något överdrivna)
upptäckare-och ödemarksstämningar i minne, överraskar obestridligen den vilja
och förmåga att taga sig fram, som skymtar bakom de av Ahnlund
kommenterade och delvis avtryckta 1500-tals-itinerariernas korthuggna,
kärva notiser. I Ahnlunds skildring framstår Andreas Bureus’ berömda
Lapplandskarta av 1611 ej blott som vittnesbördet om ett högre tekniskt
kunnande utan även som den mogna frukten av en långvarig,
mödosamt insamlad administrativ erfarenhet. Med det på 1620-talet
organiserade lantmäteriet har man kommit över i ett nytt skede, de åtminstone
till sitt syfte systematiska, med teknisk skolning å marken genomförda
undersökningarnas tid. Det är hit Olof Tresk och hans mångskiftande
insatser för Norrlands kartläggning höra. Att skildringen av dessa rullar
upp ett fängslande stycke av den svenska kartografiens och det svenska
lantmäteriets historia, behöver knappast påpekas. Men det bör också
betonas, att Ahnlunds framställning erbjuder ett gott tillfälle att se en
skymt av den svenska stormaktstidens provinsförvaltning i dess arbete.
Man får ett starkt intryck av hur initiativkraften och dådlusten paras
med det för denna förvaltning säregna behov av exakt kunskap och
sorgfällig utredning, varpå kartläggningsarbetena endast äro ett bevis
bland många. Det är också mödan värt att tänka sig in i, vad det
innebär av administrativ reda och noggrannhet, att en lantmätare och hans
»karlars» göranden och låtanden så pass detaljerat som här skett
kunnat klarläggas med hjälp av räkenskapsböckernas anteckningar och
verifikationer.
Intressant är det också att följa, hur landskapsbilden växer fram kring
vattendragens allt fastare tecknade nät, medan de mellanliggande
vidderna förbli vita fläckar, där ej gränstvisterna ge dem ett särskilt
intresse. Bebyggelsen följer vattnen uppåt, från kusten. Även om man
kommer raskt och lätt fram på vinterföret, äro vattendragen dock de
stora, konstitutiva förbindelselederna. Forsarna, som man måste släpa
båtarna förbi eller där man måste stanna med dem, näsen, där man
kan släpa dem från det ena vattendraget till det andra, äro
huvudpunkter i terrängen, som man framförallt tecknar sig till minnes i itinerarier
och landbeskrivningar. Man förstår det gott, när man ser på den
»Lap-ländisch Marsch», som bildar inledningens slutvignett, en detalj på en
karta från omkring 1650, som visar ryttare och klövjerenar på den
mödosamma vägen upp till Nasafjälls silvergruva.
Kartor, urkunder och kommenterande text kunde locka till
mångahanda kulturhistoriska och historiska utflykter. Här må emellertid blott
ett par synpunkter tilläggas.
De norrlandshistoriska arbeten, som tid efter annan omnämnts i
denna tidskrift, ha ofta föranlett en erinran därom, att Norrlands
naturvidder äro och alltid varit värt stora överskottsland. Metoderna
ha skiftat: fångsten, renskötselns och fäbod- och slåtterängskulturens
extensiva exploatering, skogsbruket och metallutvinningen ha,
samverkande och konkurrerande, med efter tidernas skiften växlande inbördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
