Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kring Stockholms blodbad. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRING STOCKHOLMS BLODBAD 281
massavrättningarna upprätthöll inför konungen och själv vid
tillfälle sökte påskynda genom kvarstad på hus och lösöre? Han gör
icke något förtroendeingivande intryck, om man söker se honom
på detta sätt. Hans åtgärd före blodbadet att ur kyrkogårdens
vigda jord låta uppgräva liket av en nyss avliden, honom i
livstiden misshaglig Stockholmsklerk, denna åtgärd var dock från
medeltidskyrkans ståndpunkt så allvarlig som möjligt. Så mycket
är tydligt, att han här lagt kätteriets effektiva måttstock på
motståndaren. Mot en uppenbar kättare var dylikt fullt i sin
ordning, och möjligen har en kanonisk process inletts mot den
ur graven upptagne döde, ty exempel härpå givas, t. o. m. ur
påvelängden (Formosus). Vad vi säkert veta är för övrigt
belysande nog. Den ifrågavarande klerken, herr Mårten Jönsson,
tillhörde icke de svenska andliga, vilka Trolle 1519 anklagat inför
påvestolen. Han kom i jorden med vanliga kristliga ceremonier,
och genom Helga lekamens gilles försorg hölls efter honom
själamässa. Det var fore Gustav Trolles intåg i Stockholm. Den
kyrkogård, i vilken en notorisk kättare blivit begravd, skulle enligt
romersk ritual invigas på nytt genom en av biskopen därtill
bemyndigad1 präst (»reconciliatio»). Så skedde ock i detta fall, såsom en
uppgift i Stockholms skottebok yttermera bestyrker. Men enligt
denna ägde återinvigningen rum först i början av året 1521.
Kyrkogården stod i månader under interdikt.
Exemplet säger mycket. När sedan kättarforklaringen
handgripligt fullföljes vid massexekutionen, måste det ha skett med
den närvarande ärkebiskopens goda minne. Det är nämligen icke
någon vanlig avrättning. Kropparna fingo ej bortföras av
sörjande fränder, utan straffet skulle nå sin sinnebildliga fullbordan
till vittnesbörd om osällhet in i evigheten. De brändes som
bannsmän, säger protestanten Olaus Petri med djup harm. Inga
själamässor höllos efter de många stockholmska borgare, som
blevo blodbadets offer. Intet enda av de många namnen möter i
Helga lekamensgillets dödslistor, fullständigt bevarade för 1520.
Herr Sten, som upptogs ur graven och brändes, skulle då vara enda
undantaget. Det framgår på många sätt, att just denna form för
exekutionen gjort det skräckfullaste intryck på samtiden.
Gustav Vasa känner kättardomen vid Stockholms blodbad. I
sitt stora brev till Olaus Magnus 1554 talar han utförligt därom.
Han visar sig här veta långt mer än Olaus Petri. Han bringar
i erinran som en notoriskt känd sak, »den man icke snarligen för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
