Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Till tioårsminnet av Tammerfors’ erövring. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 AXEL BOETHIUS
materiel, trots att man fick vänta på vapen i veckor och
stundom lyckades utfå dem i föga brukbart skick först kort före
insättningen i strid.
Ur dessa synpunkter ter sig för mig greve Douglas’ skildring
som raka motsatsen. Den ger verkligen ledningens överblick
över hela det förvirrade stridssammanhanget. Den håller det
stora förloppet klart och visar, hur ledningens plan
genomfördes med målmedvetet utnyttjande av de olikformade
dagsresultat/ som alla de utförligt beskrivna, växlande segrarna och
nederlagen, överraskningarna och missräkningarna, framstötarna
och reträtterna på de olika frontdelarna gåvo. Jag har svårt
att tänka mig en mer realistisk och levande skildring av hur
detta krig fördes och möjliggjordes.
Någon har anmärkt, att ingen av dessa utförliga skildringar
av kriget förmått teckna det, som general Mannerheim kunde
lita på i högre grad än på att han hade duglig krigsmateriel
och fulltaligt utbildat befäl: den stora, okuvliga fosterländska
pliktkänsla och tro på den goda saken, den bergfasta
segervisshet, som förde fram denna armé och ställde full verklighet
bakom diktens ord om Finlands här, som frös och svalt och
segrade tillika. Detta är ju på sätt och vis sant. Douglas ger
— och det gör boken särskilt intressant — i viss mån mer i
detalj av den röde soldatens psykologi, och han tecknar
antydningsvis en verkligt fängslande bild av den röda
Tammerfors-ledningens huvudfigur. För de vita trupperna få deras
handlingar tala. Till deras tillit till sitt befäl och fosterländska
offervilja hänvisar han som till kända saker, vilka han dock — utan
varje tvivel med rätta — tillmäter en fullkomligt avgörande
betydelse. Douglas’ skildring visar på sida efter sida, hur
materiel och utbildning tröto. I skolad ledning, i det förtroende
denna ägde och i okuvlig övertygelse hos menige man om
rättmätigheten i sin strid hade den vita hären sin stora
överlägsenhet över den röda, vars manskap trots mod och duglighet
uppenbarligen just saknade dessa sammanhållande krafter och voro
osäkra, misstänksamma mot ledningen, redo att roffa åt sig
borgargårdar och plundringsvinster men innerst ofta tydligt
klentrogna. På den vita sidan var hänförelsen uppenbar.
Engelbrekts- och Sturehärarnas legendariska stämning blev verklighet
i dessa gråa led från finsk och svensk bygd, som gingo till
fronten under de kritiska marsdagarna, då de rödas offensiv med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
