Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Nyare personhistoria. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 LITTERATUR
Hur som helst, hertiginnan-drottningen är en förträfflig berättare
just därför, att hon på samma gång- var så nyfiken och så diskret.
De månadsrapporter, som hon från början begynte skriva såsom
fingerade brev till sin väninna Sophie Piper, f. von Fersen (Axel F:s syster),
förvandlades från augusti 1798 till en verklig dagbok, och med denna
arbetade hon sedan oavlåtligen livet ut. Dock blev det mer än en
dagbok, ty hon ’släppte aldrig ur sikte att få sina uppgifter så rikliga
och så fullständigt bestyrkta som möjligt. Därför finner man, att hon
efteråt flitigt har korrigerat och kompletterat. Särskilt när det gällde
personomdömen tog hon saken allvarsamt och ville ej för eftervärlden
stå som garant för ofullständigt grundade meningar.
Att prisa den samtidshistoria, som drottning Charlotte nedskrev i
dagboksformen, är mer än överflödigt, den har redan sedan länge
fått riklig berömmelse och talar allra bäst för sig själv. Däremot
må det vara berättigat att betyga den nuvarande utgivarinnan, fru
Cecilia af Klercker, f. Lewenhaupt, livlig tacksamhet för den högst
förtjänstfulla omsorg hon nedlagt på dagbokens översättning och på
dess komplettering genom intressanta tidsdokument. Det var ett
synnerligen lyckligt grepp, som friherre Carl C:son Bonde på sin tid
gjorde, att fullständiga texten med andra värdefulla upplysningar, ty
med all säkerhet skulle drottningen själv just velat se sin kära dagbok
så väldokumenterad som möjligt. Allmänheten är också grevinnan
Klercker livligt förbunden, att hon ej ryggat tillbaka för den besvärliga
uppgiften, och särskilt för att hon fullföljt den på så ypperligt sätt.
Den nu utkomna delen gäller åren 1797 — 99. För hertigparet var
det en rätt påfrestande tid, ty åren förut stod hertigen som Sveriges
regent, och nu var han med ens flyttad i skuggan och dömd till
sysslolöshet. I ett brev något av dessa år säger han sig mest lägga
patience och tillfogar med en suck, att man sannerligen behöver övning
i tålamod. För gemålen var det nog lättare att fmna sig, ty hon
hade aldrig mycket sökt lägga sig i statssakerna, hon hade sin
dagbok, och dessutom skedde alltid vid hovet ett och annat, som gav
utrymme åt hennes verksamhetslust. Denna tid var det framför allt
Gustav IV Adolfs så länge omdiskuterade förmälning, som blev
verklighet och naturligtvis gav anledning till mycket av både tal och
viskningar. Hertiginnan, som — vad än det pratades om henne — i
grunden var hjärtegod, stod den av sina nya villkor förbryllade unga
drottningen bi med fin kvinnlig takt och sökte hjälpa henne förbi
några av de första blindskären. Emellertid lämnade Charlotte snart
Stockholm och Sverige för att följa sin gemål på hans resa augusti
1798—oktober 1799 till Karlsbad och andra kurorter men för den längsta
tiden till Wien. Vad hon under denna färd upplevde, fyller
dagbokens största del dessa år: några första rangens märkligheter från
kontinenten berättar hon icke, men hon är som alltid vaken och
Underhållande. — Ett särskilt omnämnande förtjäna de ganska
vidlyftiga akter till den s. k. Lolotte-affarens belysande, vilka meddelas
i bilagorna. De ställa utom varje tvivel prinsessan Sophia Albertinas
naiva lättrogenhet vid denna på sin tid så omdiskuterade mystifikation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
