Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Drottning Victoria och Englands författning. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING VICTORIA OCH ENGLANDS FÖRFATTNING 209
brev visar på hart när varje sida, hur stor motsatsen var och
hur starkt drottningen kände den. Hon kunde icke alltid hålla
tillbaka förhoppningarna, att ministären snart skulle falla. Att
framkalla ministärens fall, det låg emellertid icke längre inom
den engelska konungamaktens möjligheter. Ett parlamentariskt
nederlag i en budgetfråga gav den gladstoneska ministären
tillfälle att lämna en post, som fatala misstag och olyckliga
omständigheter hade gjort olidlig. Inför utsikten att få en annan
ministär lämnade drottningen t. o. m. sitt kära Balmoral för
att från det mera tillgängliga Windsor kunna leda de långvariga
förhandlingar, som kännetecknade ministerkrisen i juni 1885.
Denna kris lade emellertid ett betydelsefullt avgörande i
drottningens hand. Vem skulle bli den nye, konservative premiern,
sedan Beaconsfield på våren 1881 gått bort? Redan i maj 1881
hade drottningen skrivit till de konservativas ledare i
underhuset, sir Stafford Northcote, och sagt, att hon betraktade honom
som det stora konservativa partiets ledare. Stafford Northcote
kunde därför ha välgrundade förhoppningar att bli kallad till
premier. Rebellerna inom hans eget parti, framför allt lord
Randolph Churchill, arbetade emellertid målmedvetet för att
undergräva den alltför försiktige ledarens auktoritet, och striden
om rösträttsreformen 1884—1885 sköt den konservativa
överhusledaren, lord Salisbury, alltmera fråm i förgrunden. Det är
möjligt, att Stafford Northcote aldrig hade kunnat övervinna de
stora svårigheter, som voro förknippade med bildandet av en
konservativ minoritetsregering 1885. Han fick emellertid aldrig
ens göra ett försök, ty drottningen lät omedelbart budet gå till
lord Salisbury, och denne lät t. o. m. lord Randolph Churchill ha
ett överraskande fritt spel för att politiskt förnedra den aktade
och aktningsvärde sir Stafford. Han förflyttades till överhuset,
den engelska politikens hävdvunna »invalidhotell», för att
tjänstgöra som en av Salisbury s sekundanter i en miljö, där hans
tjänster knappast behövdes.
Men om drottningen sålunda kunde välja premier, så kunde
hon icke bestämma över premierns medhjälpare. Hennes
önskemål att slippa överste Stanley som krigsminister respekterades
emellertid; hon fick i stället se honom som kolonialminister.
Höstvalen 1885 stärkte visserligen det konservativa partiets
minoritet men gav det icke majoritet. Drottningen vädjade varmt
till Salisbury, att han skulle stanna på sin post för att om möj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
