Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 1 mars 1928 - Panamerikanska konferensen i Havanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 DAGENS FRÅGOR
klart förbud mot all dylik intervention. Man hade i det längsta
undvikit att upptaga denna sistnämnda fråga till behandling in pleno, men
näst sista dagen drevs den dock fram av Ecuador och Honduras i så
klar och otvetydig form, att Hughes måste tala rent ut. Om det talet
anmärker Agence Hävas’ korrespondent torrt, att den eljest så
kon-ciliante Hughes »framför allt försvarade sitt lands intressen och
prestige och lät de andra amerikanska staterna känna Förenta
staternas makt». Resultatet blev enligt samma källa en varm
applådhyllning åt Hughes personligen, sedermera följd av starka ovationer från
läktaren efter de »passionerade förklaringar» mot
interventionsprincipen, som avgåvos av representanter för Salvador, Mexiko och
Guatemala. Sammanträdet räckte i sju timmar och slöt — meddelar
Hävas-korrespondenten — »i en feberhet och desillusionsmättad atmosfär,
starkt kontrasterande mot öppningsseansen, då Coolidge till
konferensen frambar sin olivkvist».
Om partigrupperingen på konferensen finner man av referaten från
utskottsdebatterna, att Förenta staterna väsentligen stödde sig på Peru,
som ju i den segslitna tvistefrågan om Tacna och Arica alltjämt har
behov av hjälp från Washington, samt att Brasilien sökte i Förenta
staternas intresse uppträda förmedlande. Oppositionens talföraste
ledare voro dr Gustavo Guerrero från Salvador och dr Honorio
Pueyr-redon från Argentina. Guerrero har som bekant i Geneve inhämtat
internationell debattvana. Han drog bl. a. i härnad för obligatorisk
skiljedom vid interamerikanska tvister med anlitande av
Haagdomstolen. Hughes lät då genast mycket tydligt förstå, att Förenta
staterna i skiljedomsfrågor ej ämnade sträcka sig längre än i den senast
med Frankrike ingångna konventionen med dess beaktansvärda
förbehåll (bl. a. för frågor berörande Monroedoktrinen) och med dess
villkor, att skiljedomskompromissen i varje särskilt fall på förhand
gillats av amerikanska senaten. Pueyrredon vände sig framför allt
mot prohibitiva tullmurar och förordade allmän tariffreduktion samt
tullfrihet för jordbruksprodukter. Angreppet var naturligtvis, ehuru
ingen särskild stat nämndes, riktat mot Förenta staterna. Hughes
parerade skickligt med att påvisa, hurusom de argentiska
frihandels-grundsatserna ej kunde genomföras utan att Chile avstod från att lägga
exporttull på salpeter och Mexiko från liknande utförselavgifter på
olja. Samtidigt var den amerikanska diplomatien livligt verksam i
Buenos Aires med det resultat, att Pueyrredon desavouerades av sin
egen regering. Han avsade sig då harmsen både ombudskapet vid
konferensen och sin ambassadörspost i Washington och lämnade
Havanna, liksom han vid Nationernas förbunds första församling i
Geneve på samma sätt demonstrerat mot förkastandet av ett argentinskt
förslag till ändring av förbundspakten. Denna gång försvagades i
någon mån effekten av Pueyrredons åtgärd genom de kvarvarandes
vetskap om att denne »specialist på sortier» tänker uppställa sig som
presidentkandidat hemma och att en demonstration till förmån för
vidgad marknad åt argentinska jordbruksprodukter är utmärkt väl
ägnad att stärka hans kandidatur. Till oppositionen hörde naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
