Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 1 mars 1928 - Italien och Frankrike på Balkan - Utvecklingstendenser i Sovjetunionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya förhoppningar. Det italienska hoppet på en verklig sprängning
av den lilla ententen ställdes emellertid framför allt till Rumänien
— även om en framgång härvidlag givetvis blir svårare än i fråga
om Ungern. Rumänien är nämligen med utomordentligt fasta band
bundet vid den franska alliansen. Men Italiens intresse åt detta håll
är påfallande. Våren 1927 ratificerade Italien sålunda den konvention
av 1920, varigenom Bessarabien tillerkändes Rumänien. Efter det långa
dröjsmålet fick denna åtgärd en verkligt prononcerad politisk
karaktär och uppfattades också på ryskt håll nästan som ett fientligt steg.
Desto starkare blev den rumäniska tacksamheten.
För Frankrike är emellertid Jugoslavien — och även Rumänien —
en viktig beståndsdel i dess europeiska balanssystem. Som ovan
framhållits, har Nationernas Förbund ingalunda gjort slut på
balanssystemets betydelse i den europeiska politiken — endast skapat nya
former och uttrycksmedel för jämviktspolitiken. Men Jugoslavien är
dock ur fransk synpunkt blott en bricka i jämviktsspelet. Den dag
Ryssland kunde återtaga sin gamla plats som fransk bundsförvant i
öster skulle man i Paris sannolikt med stor glädje avskriva de
besvärliga Balkan-förbindelserna. För Italien är däremot
Balkan-politiken ett vitalt intresse.
Frankrikes i höstas avslutade nya vänskapstraktat med Jugoslavien
har därför i Italien väckt en viss oro. Den tidvis rätt upphetsade
stämningen har visserligen tillsvidare lagt sig. Briand betonade
nyligen i deputeradekammaren på ett särdeles tydligt sätt Frankrikes
önskan att äga goda relationer med Italien, och sedan nyåret föras
också konfidentiella förhandlingar mellan de båda regeringarna av ett
uppenbarligen ganska vittomfattande innehåll.
Spänningens grundorsak ligger emellertid i att Frankrike som
Medelhavsmakt är i högsta grad »saturiert» — kanske rent av mer än
så. Italien känner sig däremot otillfredsställt och åsidosatt. Denna
känsla är icke alldeles ogrundad och kan icke helt avvisas såsom
imperialistiska drömmar och upphetsade stämningar. En utjämning
av de stridiga intressena är i längden ofrånkomlig, och det är att
hoppas att genomförandet av denna process i fredliga former icke
skall visa sig överstiga den förhandenvarande statskonstens resurser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
