Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Sigfrid Lindström: De besegrade - Hjalmar Gullberg: I en främmande stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 143
Allt stort sker tyst. Liksom ditt hjärtas slag
den tiger still, den gärning, som du lämnat,
och tystnad hyllar bäst en slutad arbetsdag
och kullen din, som våra händer jämnat.
Bland årets debutanter lägger man framför allt märke till Sigfrid
Lindström, vilkens lilla dikthäfte De besegrade (Hugo Geber) har
ovanligt litet om ens något av de fel, som brukar vidlåda sångens
förstlingar. Man är överraskad att finna en så gott som alltigenom mogen
bok av en författare, som är ute första gången, stilen är klar och
precis, och ciseleringen röjer en konstnär, som alldeles bestämt överskridit
gesällstadiet. Jag vet mig sällan ha träffat på en poet som är så till den
milda grad osentimental som denne lundensiska klassiker och satiriker.
Sigfrid Lindström har en sanningslidelse, som absolut avhåller honom
från att göra bruk av överorden, vilka väl ändå i alla tider varit
poeternas vanligaste och tacksammaste verkningsmedel, men med sin vassa,
desillusionerade syn ser han mycket, som är mänskligt betydelsefullt,
och han gestaltar det i vad Ehrensvärd kallade en »skön ordning».
Typisk för samlingen både som motiv och form är titeldikten, vilken
är värdig Emil Zilliacus, kameernas mästare i svenskspråkig lyrik:
Den vapenlycka, stridens gud förlänt
åt fienden, var inte oförtjänt;
de hade knappt så mycket folk som vi.
Vi stod ej efter dem i tapperhet,
men de sköt bättre, deras eggar bet
när våra krafter inte mer stod bi.
Välv ingen minneshög, res ingen sten
på ängen, där omsider våra ben
skall gömmas, sedan korparna fått sitt.
Vårt namn skall ej till senfödd släkt gå fram;
vi vann ej ära, ådrog oss ej skam;
vår rätt är glömska; det är jämnt och kvitt.
När vi går in i Hades inom kort,
skall ingen hälsning möta vår cohort,
och inga hånsord; tysta skall vi gå
mot tystnaden att, när vår plats vi nått,
begrunda gudars råd och mänskors lott,
och minnas allt vi en gång hoppats på.
Något av samma kynne möter man i Hjalmar Gullbergs debutbok
I en främmande stad (Norstedt & Söner). Gullberg har
emellertid ett mjukare och lättare temperament, och hans poetiska
stil har inte den distinktion som utmärker Lindströms. Han är en
irrande turist, som har svårt att slå rot, och något odeciderat vidlåder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
