Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - E. N. Söderberg: Höst och hägring - K. G. Ossiannilsson: Hjärtat sjunger - Olof Thunman: Olands sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 LITTERATUR
Vad önskar jag, vad hoppas jag?
Blott rö, när visan är förklungen
som slutet av en sommardag,
när lärkorna gå ned i ljungen.
Allt står inte på samma höjd, och den beundrade versartisten
överraskar läsaren med att införa några likgiltiga dikter och en som måste
betraktas som definitivt misslyckad (»Det svenska landet»).
Bland poeter av äldre årgångar som gjorde sig hörda under året
märktes E. N. Söderberg och K. G. Ossiannilsson. Den förres samling
Höst och hägring (Almqvist & Wiksell) fortsätter efter den
bana som författaren en gång lagt till rätta för sig och ger i
oklanderligt rena vers uttryck åt ett välkänt, blitt svärmiskt temperament.
Äktheten och redligheten hos denne sångare kunna icke dragas i tvivelsmål,
och det förefaller som om åren förädlat hans konst och gjort hans
tonfall innerligare. Det mesta och bästa är minnessånger, knutna vid
besök i hembygden eller inspirerade av generationernas växlingar i
universitetsstaden:
Allt, som gav livets majdag skimmer och doft en gång,
allt vad ungt, som minnenas värld bevarat,
strålande ögons värme, leende läppars sång,
väckts till liv en sekund, sprött och ljuvt och förklarat.
Det ligger något symboliskt i detta att E. N. Söderberg sedan länge
är ordförande i Allmänna Sången i Upsala. Med sin egen nobla och
flärdfria sång är han en god förvaltare av Upsaladiktens romantiska
traditioner.
K. G. Ossiannilssons nya samling Hjärtat sjunger (Albert
Bonnier) är naturligtvis en alldeles för omfattande volym; kräsen har
diktaren nu aldrig varit, och denna gång har det bestämt slunkit med
för många dikter, som inte vittna om något annat än poetens rutin.
Cykeln »Skogsfrun», som omfattar trettiofem sidor, har jag sålunda
för min del ytterligt svårt att avvinna något intresse. Men där finns i
samlingen ett fång vårdikter med den rätta avväpnande frejdigheten,
där finns några bittra personliga uppgörelser med en viss intensitet i
formen och där förekommer slutligen en rad tidsdikter, som visa att
skalden har kvar all den medryckande agitatoriska schwung han
besatt, då han i seklets början skrev de hjältesånger, vi som nu äro
medelålders män beundrade och läste högt med skälvande
gymnasistpatos. Han bygger upp en dikt om Europa med block på fjortonradiga
strofer, och i spänstiga Kiplingska rytmer besjunger han så olikartat
folk som Mussolini, den franske flygaren Guynemer och den tjeckiska
läkaren Bakule.
Olof Thunman, som efter många års förberedelser utgav en ny
diktsamling, den andra i ordningen, O l and s sånger (Almqvist &
Wiksell) kunde inregistrera en vacker succés ur både kritik- och
publiksynpunkt. Den är så vitt jag kan finna välförtjänt, även om man får
skriva en del av publikframgången på den upländska lokalpatriotis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
