Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk lyrik 1927. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - Anders Österling: Jordens heder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 133
bländande genialiteten hos det konstnärskap, som sagt sitt hittills sista
ord med »Hösthorn»:
Stih luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordlivets fulla mått.
Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.
Anders Österling vann segerkransen vid osedvanligt unga år, och
framgången har ständigt varit honom huld. Vid omkring trettio års
ålder skrev han Idyllernas bok, som ändå är en av de finaste,
luftigaste och mest artistiska diktsamlingarna på svenskt språk. I den
tjusande poetiska värld, som här bredde ut sina lummiga och doftande
domäner, skulle en mindre ambitiös diktarnatur än Anders Österling
ha kunnat slå sig till rö, och en annan Gustaf Rydberg varierat
motiven i blonda impressionistiska kabinettstycken. Han drevs emellertid
ut att söka sig fram till något nytt och i nästa diktsamling, De sju
strängarna (1922), finner man en ny ton, kärvare, mera energisk och
ej med samma smältande välljud som förr. Den bok, som skalden nu
efter fem års väntan utsänt, Jordens heder (Albert Bonniers
förlag) tar upp tonen från den sista samlingen, men registret har vidgats
och formen har vunnit i klarhet och fasthet. Boken till jordens heder
hedrar i högsta grad diktaren.
Österling har gärna varit en minnenas skald, och ju längre han nått
på vägen desto oftare har han vänt sig tillbaka och låtit blicken sugas
in i perspektivet över det framfarna. I den nya samlingen har
huvudparten av dikterna ägnats den stam, ur vilka diktaren sprungit,
barndomsåren och den jord, där han har sina rötter och som varje år
upprepade feriebesök låtit honom återknyta bekantskapen med.
Huvudmotivet är ännu en gång Skåne — det antydes ju redan i samlingens
titel. Men det är ej längre landskapet, som spelar den största rollen.
Markens och trädens linjer, dagrarna och lointainerna fångade den
unge mannens öga. Den mogne diktaren ser människorna lösa sig ur
miljön och träda fram med plastisk tydlighet. De inledande dikterna,
som skildra gestalter och situationer ur gammalt skånskt bondeliv,
tillhöra det allra värdefullaste i samlingen och bilda en intressant syd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
