Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20 jan. 1928 - Förenta staternas fredspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 87
»när de sålunda tryggat sina rättigheter, visade de sig ömsesidigt
ytterligt måna om att respektera varandras rättigheter». »Ingen av dem
har skapat stora militärstyrkor i syfte att förtrycka eller skrämma
varandra». I stället rådde dem emellan fred och välvilja, och ett
av deras förnämsta kännemärken vore »fast beslutsamhet att reglera
inbördes tvister ej med våld, utan genom tillämpning av rättvisans
och billighetens grundsatser». Bland dem respekterades de små
nationernas suveränitet; alla voro de jämlika. »Den minste och
svagaste talar här i dag med samma myndighet som den störste och
starkaste». Redan namnet »Texas» på den kryssare, som fört Goolidge
till Cuba, borde, tycker man, ha kunnat föranleda talaren att uttrycka
sig mindre förbehållslöst vid sin skildring av Amerika som ett
sannskyldigt Arkadien, där några erövringskrig aldrig förekommit, och
man har svårt att tänka sig frånvaron av diskreta smålöjen hos
ombuden från Columbia, Panama, Nicaragua, Mexiko, Haiti och
Dominikanska republiken, när Förenta staternas president vältaligt ordade
om att ingen amerikansk stat någonsin nyttjat militär påtryckning
mot andra stater på halvklotet. Ödets ironi fogade det för övrigt
så, att konferensombuden, när de lämnade öppningssammanträdet,
av påpassliga tidningsförsäljare kunde tillhandla sig extrablad med
senaste nytt om de amerikanska marinsoldaternas framgångar i
Nicaragua mot general Sandino. I det latinska Amerika har denne
fri-skarehövding i pressen hedrats med tillnamnet »den
centralamerikan-* ske Garibaldi», medan han däremot i de regeringsinspirerade
Washingtontidningarna regelbundet omtalas med appellativet »banditen». I
amerikanska kongressen ha kritiskt stämda oppositionsmän skildrat det
amerikanska pacifikationsarbetet i Nicaragua såsom »krig utan
kongressens samtycke», och en av dem slöt med utropet: »Vårt land kan
ej existera som imperialism utåt och demokrati hemma».
I den tonen äro ock de reflexioner stämda, vilka Le Temps med
en på detta håll mot en vänskaplig stormakt sällsynt oförbehållsamhet
ägnat åt Förenta staternas fredspolitik. »Orden ha synbarligen ej
samma valör på båda sidor om Atlanten», anmärker bekymrat det
utrikesministeriella organet. Med en lång rad exempel uppvisas
sedan den för europeiska ögon tröstlöst tydliga olikheten mellan teori
och praktik inom den amerikanska politiken: fredsbekännelser och
militärintervention, högstärnda förklaringar om respekt för alla
nationers rättigheter och sammanblandning i praktiken mellan egna
särintressen och den amerikanska kontinentens gemensamma intressen,
frihetsteorier och förmynderskapspraxis, kort sagt idelig
»sammanblandning mellan demokratiska metoder och den finansiella imperialismens
medel och mål». Slutomdömet i Le Temps blir, att »den heliga
egoismen behärskar Förenta staternas politik mer än vilket annat lands
som helst». Iakttagelsen förefaller rätt välgrundad, men behöver ej
innebära en anklagelse för medvetet hyckleri samt bör ej skärpas till
förnekande av all s. k. praktisk idealism hos det amerikanska kynnet.
Den är i alla händelser en maning till illusionslös försiktighet vid
bedömandet av officiell amerikansk pacifistförkunnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
