Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Av O. Wieselgren - Gustaf Hellström: Snörmakare Lekholm får en idé - Albert Engström: Med penna och tallpipa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligt att man känner sig i viss mån besviken; men i sådant fall
ligger felet mindre hos författaren än hos läsaren.
Snörmakare Lekholm får en idé är utan tvivel den bästa och
tyngst vägande bok Gustaf Hellström hittills åstadkommit. Greppet
är fastare, den konstnärliga viljan mera målmedveten än i något av
hans tidigare verk. Det episodiska och journalistiska drag, som gärna
präglat hans äldre romaner, är denna gång helt försvunnet eller i
varje fall inordnat i ett högre och samlande intresses tjänst. Det
förefaller rent av som om författaren i hemlighet närde ärelystnaden
att bliva ett stycke av en svensk Balzac. I skildringen av familjen
Lekholms uppkomst och utveckling skulle man måhända ej med orätt
kunna spåra ett inflytande från La comédie humaines skapare, och
otvivelaktigt är att det finnes en viss stamfrändskap mellan
huvudfiguren, snörmakare Lekholm i Kristianstad, och M. César Birotteau,
parfymör och hårvattensfabrikant vid Rue Saint-Honoré i Paris. Det
är vad man förr i världen med ett av Torsten Rudenschöld skapat
uttryck benämnde ståndscirkulationen som utgör motivet i Hellströms
roman. Från den typiska hantverkarmiljön pressar sig familjen
Lekholm med olika representanter långsamt och osäkert upp i
medelklassen för att mot skildringens slut i tredje generationen ha nått fram
till gränsen av åtminstone den ekonomiska överklassen. Det är ett
rikt galleri av typer som författaren på detta sätt fått tillfälle att
ställa fram för oss, alltifrån stamfadern, den gamle originelle
snörmakaren själv med sina stolta minnen från danska kampanjen 1848,
intill det yngsta släktledets ingenjörer, löjtnanter och läkare. Och
som redan antytts har Gustaf Hellström aldrig tidigare visat sig
mäktig av en sådan skildringens mångsidighet och en sådan säkerhet
i karaktäristiken. Hela berättelsen är till randen mättad av spänning
och rörelse, gestalterna växa och utvecklas, strida och arbeta i livets
egen eggande rytm, banden mellan dem knytas och brista, den ene
sjunker till botten, under det att den andre banar sig väg till ställning
och anseende, ungdomlig hänsynslöshet och åldrad erfarenhet bryta sig
mot varandra alldeles som i den värld, som dagligen rör sig kring
våra egna husknutar. Det kan visserligen finnas ett och annat i boken
som läsaren — och kanske även författaren — skulle önskat
annorlunda, så framför allt den retrospektiva kompositionen, som i viss
mån förskjuter perspektivet, men för verket i dess helhet har detta
föga eller ingen betydelse. Kvar står alltid att Gustaf Hellström i sin
Lekholmska familjehistoria skapat ett av den moderna svenska
prosalitteraturens yppersta verk.
Albert Engströms senaste samlingsband bär titeln Med penna och
tallpipa, och dess omslag prydes av en lurvig, glasögonbeväpnad
Pan, vilkens drag synas bära en otvetydig frändskap med författarens
egna. Kanske är detta att tolka därhän att de i volymen sammanförda
berättelserna huvudsakligen böra uppfattas som exponenter för
författarens egen djupa frändskap med naturen och dess makter. Skulle
så vara är det utan tvivel riktigt, ty bland det myckna som boken
gömmer äro naturskildringarna utan tvivel det bästa och värdefullaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
