Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Nyare svensk prosakonst. Av O. Wieselgren - Marika Stiernstedt: Resning i målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De fula gubbar, som han eljest envisats att teckna, ha denna gång
fått hålla sig borta, och i stället befolkas skildringen av en rad
ypperligt givna typer, som visserligen ha ett och annat drag av originalitet
men som dock aldrig överskrida det rent mänskligas råmärken. Det
är ett oefterhärmligt skämtlynne, en strålande berättarglädje, en
outsinlig uppfinningsrikedom över hela boken. Handlingen går som alltid
hos Hjalmar Bergman fram i prestissimo, men den är icke som i
många av hans äldre arbeten oroad av löst tillkopplade episoder och
motiv utan föres fram på en klar och konsekvent linje, flott, säkert
och elegant ända till slutet. Själva intrigen, som utspelas inom den
för Hjalmar Bergmans läsare välbekanta
Arnfelt-Bourmaister-Kerrmanska familjekretsen, är fyndigt knuten och lagom spännande. Men vad
som framför allt skänker boken dess värde är dess säkra och
konturfasta karaktärsteckning. Det vill synas som om författaren nu börjat
tröttna på sitt äldre manér med dess förkärlek för det groteska och
karrikerade. Kerrmans i paradiset ger mera av verklig livserfarenhet
och människokännedom än något av hans äldre arbeten, den
ypperliga komedien Swedenhielms undantagen. Helt visst vore det lyckligt
om Hjalmar Bergman nu efter alla de oroliga experimentens långa
år ville vända sin håg icke till formlösa och nyckfulla bizarrerier
utan som i denna sin sista bok mot rik och fördjupad
människoskildring.
Resning i målet av Marika Stiernstedt är en bok med
allvarlig syftning. Den vill taga upp det svårlösta problemet om
förhållandet mellan den äldre generationen och den yngre — ett problem
som i våra dagar genom omständigheternas makt fått ytterligare ökad
aktualitet. Författarinnan behandlar det helt sakligt utan ett spår av
sentimentalitet, nyktert och klart. Hon lägger icke skulden på vare
sig föräldrar eller barn. Vad hon vill visa är den ödeläggande verkan,
som bristen på inre förståelse och frånvaron av blick för ovägbara
själsliga värden kan åstadkomma inom familjelivet, även där de bästa
avsikter finnas. Inom den krets författarinnan skildrat, det Liwinska
doktorshemmet i Lobo, talar ingen samma språk som den andre. Den
rikt begåvade, överlägsne familjefadern har intet intresse till övers
för sin stillsamma och eftergivande, intellektuellt outvecklade maka, och
hon i sin ordning förstår ej heller något vare sig av hans personlighet
eller hans arbete. Barnet, flickan Barbro, som borde varit
föreningsbandet mellan föräldrarna, växer i stället upp som en främling bland
dem, oförstådd och obeaktad, och då hon nått medveten ålder finner
hon snart att ingen i hennes omgivning ens tänker på att respektera
henne som individualitet. Hon är för sina föräldrar endast ett objekt
för vissa pedagogiska och sanitära åtgärder, däremot icke ett
självständigt väsen med eget existensberättigande. Detta bringar hennes
personliga instinkter att reagera, och utan sina föräldrars vetskap
söker hon sig tidigt ut på egna vägar. Men hon tillhör icke dem
som äga styrka nog att bära friheten och förmå gestalta sitt liv helt
under eget ansvar. Halvt sömngångaraktigt, så gott som utan eget
initiativ glider hon utför mot avgrunden, passerar efter ett olyckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
