Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Humanitetsreligion och kristendom. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utveckling, nådde sin höjdpunkt i den man, som enligt Harald
Hjärnes ord »icke liknar någon annan», och genom hårt
motstånd sträcker sig mot framtida fulländning. Med denna
historiska uppenbarelsetro är oupplösligt förknippad den ur
sociologisk synpunkt särdeles egendomliga form av gemenskapsliv,
som kallas kyrkan. Den är icke och kan aldrig bli blott ett
inomvärldsligt samfund vid sidan av andra sociala förband,
avsedda att reglera »life and work». Dess syfte är rent religiöst
liksom dess grundval är religiös — nämligen förvissningen, att
Kristus icke blott i en förgången tid, för 1900 år sedan, var
Guds utvalda redskap i mänsklighetens historia, utan att han
alltjämt som en helig, personlig andemakt lever i mänskligheten
och i nuet kan komma den människa nära, som genom honom
söker den gudomliga kärlekens frälsande krafter.
Den kristnes grundupplevelse inför den Gud, som i Kristus
uppenbarat sin vilja, är obetingad underkastelse, så att han
måste göra den gudomliga viljan till sin. Icke på grund av
hot om helvetets kval eller löfte om himmelens salighet. Det
borde knappast behöva framhållas, att varje försök att beteckna
helvetesskräcken eller himlanjutningen såsom den kristna etikens
grundval är grov karikatyr — den må sedan framträda inom
eller utom kristendomens egna råmärken. Men i karikatyrens
väsen ligger, att den skall äga någon grad av
verklighetskänning. Så även här. Både himmel och helvete äro verkligen
väsentliga för kristen tro, emedan de markera en grundmotsats
i tillvaron och därmed också en gräns, som varken kan eller
får utsuddas. Då denna synpunkt i det följande blir av
grundläggande betydelse, vill jag här redan från början understryka
detta drag i kristendomens väsen: medvetandet om gränsen. Denna
gräns är icke något utvärtes. Den är dragen tvärs igenom
människosjälen. På ena sidan om gränsen ligger det goda i
människan, det som är ett utflöde av den heliga, gudomliga viljan
— på den andra ligger det ondas, syndens hemlighetsfulla makt,
som aldrig helt kan övervinnas. Medvetandet om en sådan
absolut gräns är icke möjligt utan förvissningen, att det goda
är absolut värdefullt, något heligt, något gudomligt. Men den
människa, som på allvar ställes inför det heliga, har endast en
utväg — att underkasta sig.
Det är blott några få drag, som jag här har kunnat stanna
vid, men resultatet är likväl icke alldeles betydelselöst för vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
