Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Olösta gåtor. Av C. G. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLÖSTA GÅTOR 521
ambition. Bismarcks bistra och cyniska paralel!: »Hat är en
lika stor sporre till liv som kärlek; för mig äro min hustru och
Windthorst oumbärliga» vittna liksom mycket annat om att han,
som visserligen hämtade styrka och iro ur familjelivet och
naturen, också hade en annan energikälla på gott och ont: hatet.
Här torde Ludwigs uppfattning vara riktig. »Ich habe nicht
schlafen können, ich habe die ganze Nacht gehasst», som
Bismarck vid ett tillfälle yttrade.
Bismarcks hänsynslösa och brutala personliga förföljelser vittna
också härom, liksom hans oförmåga att glömma lidna oförrätter.
Han saknade denna kristliga dygd liksom ädelmod. Då Ludwig
emellertid vill göra gällande, att Bismarck vid fattande av
viktiga beslut i statsangelägenheter — såsom vid framtvingandet av
kriget med Österrike — lät sig bestämmas av hat och självkänsla,
tar han utan tvivel miste. Han synes glömma den stora
saklighet, den noggranna kalkyl och kalla beräkning, som föregick
Bismarcks fattande av stora avgöranden, liksom att statsskäl —
Preussens och Tysklands intressen — var den dominerande ledstjärnan
och kompassen i hans handlande.
Det hatfulla i Bismarcks sinne tillika med det starkt skeptiska
inslaget gör, att man ställer sig frågande till hans religiositet,
hans kristendom. Det var hans religiöst färgade pliktbegrepp,
påstår Böök, som tämjde titanen. Men frågan är: blev han
någonsin tämjd? Då Ludwig helt kategoriskt förklarar, att
Bismarck »slutade som han begynt, som en panteist, en hedning och
en äkta revolutionär» har han säkert fallit för sin radikalisms
och estetiks frestelser. Bismarcks ställning till kristendomen
synes vara ett ännu ej klarlagt problem.
Bismarcks funderingar om vår Herres ingrepp i det politiska
spelet saknar för övrigt ej sitt pikanteri. Föire det österrikiska
kriget yttrade han: »Vi ha god förtröstan, men vi må ej förgäta,
att den allsmäktige Guden är mycket kapriciös» (»sehr
launen-haft»). Och under kongressdagarna i Berlin yttrade han om
Balkanstaterna: »De tycka ej om mig, men genom Försynens
barmhärtiga anordningar tycka de om varandra ännu mindre!».
Under det att Ludwig ej anser att Bismarck leddes av
pliktkänsla, gör Böök gällande, att denna känsla, det kategoriska
imperativet, Immanuel Kants anda, var för honom bestämmande.
Men den var i allt fall väsensskild från hans landsmäns. Bismarck
gick till sitt verk och fullföljde det ännu till sista arbetsdagen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
