Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 5 november 1927 - Den romerska frågan under debatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 DAGENS FRÅGOR
merska frågan löst genom främmande inblandning, utan endast genom
det italienska folkets sinne för ärlighet och rättvisa». Utländska
makter skulle endast ha att efteråt i vanlig form erkänna vad Italien
åstadkommit i samförstånd med den Heliga stolen. Vad särskilt
garantilagen anginge, så kunde den så mycket mindre anses ha löst
frågan, som denna lag innebar ett ensidigt dekreterande och aldrig
erkänts av någon bland de fem påvar, som regerat sedan 1870.
I svaret till Arnaldo Mussolini framhålles, att påven genom ett
godtagande av garantilagen skulle ha blivit »en italiensk kaplan», d. v. s.
förefallit lika beroende av italienska regeringen som en hovkaplan
av den furste, i vars palats han utövade sitt prästämbete. Följden
härav skulle ha blivit misstro mot påven i hela den katolska världen
och benägenhet att intolka italiensk politik i alla hans handlingar.
Risken härav vore avfall och uppkomsten av schismatiska
nationalkyrkor. Redan som enkel deputerad hade Mussolini 1921 i ett tal
pekat på denna fara för uppkomsten av nationalkyrkor och bekymrad
tillagt: »bildandet av sådana betyder, att millioner och åter millioner
människor icke längre se upp till Italien och Rom». Efter detta
skickligt funna Mussolinicitat slutar Osservatore Romano sin artikel
med att påpeka, hurusom, så länge påven måste vistas på annat
territorium än sitt eget, dylika farliga schismer ej kunna avvärjas på
annat sätt än genom att leva i öppen oenighet med »jordägaren» för
att därmed manifestera sitt oberoende.
Debatten fortsattes den 18 oktober av Arnaldo Mussolini, som med
tillfredsställelse fastslog, att de påvliga behandlade saken som en
rent italiensk angelägenhet. Nu uppmanade han Osservatore Romano
att klart säga ifrån vad som äskades. Krävde påven Gitta Leonina
(Vatikanen, Peterskyrkan och stadsdelen Borgo) ned till Tibern? Eller
kanske därutöver en »korridor» ned till havet? Eller en utvidgning
av Vatikanska trädgårdarna åt Janiculum till? För egen del sade sig
Arnaldo Mussolini anse, att det mesta som kunde medgivas vore att
»kodificera vad som redan existerar i praktiken». Därmed tyckes
han avse full äganderätt till de områden, över vilka garantilagen 1871
gav påven dispositionsrätt. Ett par dagar senare upptogs frågan i
fascistpartiets »orderblad», vilket väl bör anses ha en viss officiös
karaktär. Där fastslogs, att Vatikanen numera ansåg den romerska
frågan såsom »rent tvåsidig», utan rum för någon tredje parts
mellankomst. Vidare gjordes ett djärvt försök att i Osservatore Romanos
artiklar intolka ett erkännande av att den Heliga stolens politiska och
juridiska oberoende ej längre behövde anses bero av territoriella
besittningar. Slutligen förklarades lakoniskt, att eftergifter på detta
sistnämnda område vore otänkbara.
Osservatore Romano har ej svarat på detta högdragna fascistinlägg,
vilket utmynnade i en försäkran, att fascismen, som ju »hade hela
1900-talet på sig» nog skulle en gång i tiden lyckas utan intrång i
statens fundamentala rättigheter lösa denna fråga, där demokrati och
liberalism så många gånger försökt sig utan framgång. Tills vidare
förefalla emellertid utsikterna för en snar lösning ej så ljusa. Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
