Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - En oförbehållsam dagbok. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 LITTERATUR
utföras» samt att »intet infanterianfall kunde företagas på åtminstone
en månad». Gastelnau supplerade dessa meddelanden med att »de
två ryska brigaderna, som varken vilja slåss eller arbeta, göra
mycken skada». Från egna personliga samtal med soldater och civila
under en färd till schweiziska gränsen antecknade Wilson som
totalintryck: »Den stridande armén, d. v. s. de yngre männen, äro trötta
och nedstämda, kvinnorna dito; be careful!» General Boyer bekräftade
dessa intryck, och Wilson tillade, »att något slags framgång måste
vinnas för att hålla fransmännen kvar». Pétain var hoppfullare vid
Wilsons avskedsbesök den 26 juni: »läget förbättrades, och det var
endast politikerna som voro verkligt farliga». Det hör till krigets
olösta gåtor, huru det kom sig, att man i tyska högkvarteret ej fått
klart för sig, huru djup och allmän den franska depressionen var på
försommaren 1917. I England funderade man på att söka den för
stämningens höjande behövliga framgången i Palestina, men Haig
motsatte sig Lloyd Georges plan att låna trupper dit från västfronten
över vintern, och Foch framförde i London ett bestämt avrådande.
Italienarnas nederlag vid Gaporetto medförde nya bekymmer, och i
samtal med Churchill jämförde Wilson bistert tyskarnas och de
allierades olika strategi: »Vi taga Bullecourt, de taga Rumänien; vi taga
Messines, de taga Ryssland; vi taga inte Paschendaele, de taga
Italien». Det var i detta nödläge beslutet om ett Högsta krigsråd kom
till stånd och Clemenceau blev fransk konseljpresident. T. o. m.
Tigern hade sina pessimistiska stunder. Om ett samtal med honom
den 11 jan. 1918 antecknade Wilson: »Han sade, att amerikanarna
skulle komma för sent och att han själv mycket snart skulle vara
död».
När det stora tyska anfallet kom i mars 1918, meddelade Pétain,
att han, om tyskarna fortsatte mot Amiens, hade order att falla
tillbaka åt sydväst för att täcka Paris, vilket betydde möjlighet för
tyskarna att driva in en kil mellan de franska arméerna och de engelska.
I denna kris sändes Milner över till Frankrike och tog, starkt
påverkad av Wilson, ansvaret för Fochs faktiska beklädande med
överbefälet. När så Amiens räddades, lättade stämningen, men ännu den
31 maj räknade Wilson allvarligt med ett stort franskt nederlag vid
Gompiégne, allra helst som Weygand antytt ny myterifara i de franska
leden. Först efter Mangins segerrika motanfall vid Ghåteau-Thierry
den 18 juli blev det tydligt, att bladet hade vänt sig och att
tyskarnas anfallskraft var uttömd.
Wilsons anteckningar om fredsförberedelserna äro mycket
upplysande. Bl. a. får man veta, att president Wilson i det allra längsta
totalt ignorerade de allierade i sin berömda telegramväxling i oktober
1918 med tyska regeringen och att harmen häröver var sjudande både
i London och i Paris. Sir Henrys kritik av en mängd bland
fredsvillkoren är både skarp och träffande. Bl. a. ogillade han Fochs krav
på Rhenlinjen, bestämmelserna om luftvapnet, blockadens
upprätthållande under fredsförhandlingarna, den långa ockupationen av tyskt
område m. m. Naturligtvis var hela planen med Nationernas för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
